säga, att inte majoren var lika hederlig som bans egen syster, så var jag hans man på femton stegs afstånd. Och så är jag, Olauds! Hvilket samtal ingalunda ökade Elsleys beundran för majoren, i synnerhet som han visste sig icke ega sin hustrus fulla förtroeude och insåg faran för sig, om detta förtroende skänktes ät någon annan. De gingo in i salongen. Frank Headley hade blifvit bjuden på tå. Han stod vid pianot och hördepå hura Valencia sjöng. Just då sällskapet samlats kom en af husets domestiker med ena helsning: Doktor Thurpall anhåller att få tala med major Campbell. Majoren gick ut och kom efter ett par minuter, något brådskande, åter in. Thurnall önskar underrätta lord BScotbush och jag anser det vara häst om ni alla få veta det, att — detta blir en obehaglig öfverraskning — att en person har blifvit hastigt sjuk på gatan och att doktorn inte tycker om symptomerna. Kolera? sade Elsley. Bed honom komma in, sade PScotbush. Han säger det vore bäst att han inte kom in. Huru då? Är den smittsam?Visst inte, om det är kolera, men... Han vill iate skrämma oss ; mycket rätt ! Scotbash kastade en hastig blick på Elsley, men säg rent ut: är det kolera ? Jag fruktar det. QO, mina barn! klagade mrs Vavasour. Kunna fem pund bjelpa den stackarn? frågade Scotbushb. Ber långt härifrån finns han ? frågade 1sle; sObehagligt nära. Jag ämnade just tillstyrka att genast bryta upp härifrån.s