Redan tidigt på morgonen började folk att samlas i stor mängd till tingsstället. Det var ej heller en ringa orsak, som dref dem dit. . En af ortens förnämsta bönder hade jemte son och måg sedan tre veckor setat häktad i Westerås och skulle nu i dag härstädes undergå ransakning. Somliga menade att Erik Jansson gjort uppror och väl ej skulle slippa för mindre än 10 års fästning, andra återigen mensde att längmannen i detta fall satt sig fast som räfven i räfsaxen. Under detta anlände Erik Jansson, åtföljd af en fånggevaldiger, samt derefter bans gon Lars Johan och måg Lars Mattsson, åtföljda af en annan. Tingssalen fylldes af folk och rätten satte sig. Men fick nu tillfälle att betrakta Erik Jansson, en högväxt man af stolt utseende, med glänsande ögon och hvitglänsande tänder, hvilka på ett eget hotande sätt framskymtade när han talade, hvaraf man kunde göra sig en föreställn pg om mannens natur. Förhandlingarne leddes för dagen af v. härade häsding baron Frisendorit; såsom grosshandlaren Wikströms ombud fungerade landsfiskal Rydin; hofrättspotarien Selander anmälde sig som Esik Janseons och häradshöfdivg Asker såsom so-ens och mågens juridiska biträde. Allmänna åklagaren var Jänsmannen i distriktet J. R. Andersson. Det som man under den 12, timmar långa ransakningen (den varade mellan kl 10 f. m. och och half 11 e. m), ständigt afbruten af Erik Janssons utrop och insinuationer, fick reda på var följande: 5 Erik Jansson, ej aktande hvarken domstolens beslut eller personlig eganderätt. hade i början af Juni månad med öfver 20 personer företagit sig att fälla träden å skogslottan Fagerhbeden, hvilken afverkning fortgick i yttersta raseri natt och dag, kan man säga. Egaren, hr Wikström, hade ej annat att göra än att anropa kronobetjeningen om bistånd, hvarefter, sedan kronofogöen i Simtuna, Bellander, med egna ögon åsett Erik Janssons och hans folks grasserande. beorrade länsmannen J. R. Andersson att begifva g dit för att stilla våldsverkarne, Af vitnesmålen af de fyra personer, som åtföljde honom — tvenne nämndemän och tvenne fjerdingsmän — fick man upplysning om huru härvid tillgått. Det var fredagen den 6 Juni som länsmannen tillika med sina fyra biträden begaf sigån i skogen. Till en början påträffades enskilda personer sysselsatta med afverkning och hvilka 2 fråga, hvem som befallt dem detta. svarade: det bar Erik Jansson i Rödmosean gjort. Sedan länsmannen för dem framställt hvilka följder kunde bli för dem sjelfva, om de längre fortsatte dermed, lära några ha s!ntat. andra deremot ha fortsatt i tro på Erik Janssons ofelbarhet. Längre fram träffade de Erik Jansson sjelf omgifven af en flock arbetare, hvaribland sonen och mågen, i ifrigaste arbete. Länsmannen uppmsnade nu Erik Jansson att ofördröjligen med sitt folk sluta med sitt våldsverkande, hvilket dock endast bade till följd en mängd glåpord från den andra sidan. Erik Jansson frågade länsmannen efter orderna, så att han fick se, i hvilkens ärende han gick; denne, som var klädd i uniform, ansåg sig icke behöfva framvisa dem, utan uppmanade Erik Jansson att genast sluta. Det var stark storm denna fredag, och rundt omkring brakade de fällda träden ned, så att vitnena påstodo sig ha fått hegagna den vttersta försigtighet för att ej bliihjälslagna. Detta förorsakade endast högljudt löje hos folkskaran; -hvad gör det, om vi fälla ibjäl en länsman-, ropades det. Under afejungande af en smädevisa, hvilken Erik Janssons son med högljudd röst stämde upp, fortgick afverkningen. iåpord vankades sedermera såväl till länsmannen som hans biträden, hvilka ej i tryck kunna utsättas och öfvermodet steg till sin spets. vär Erik Jansson uttalade följande stormodiga fras. som karakteriserar honom: Det heter att vi ha en försvarare i himmelen, men jag är en försvarare på jorden; gå på bara! ör dagen var här således ingenting att göra, hvarföre länsmannen begaf sig till den närbelägna Landberga gästgifvaregård för satt inrapportera förhållandet till kronofogden. Denne gjorde då genast en förfrågan hos kapten Fredenberg vid Westmanlands regemente, om ej 25 man kunde erhållas för att bortdrifva våldsverkarne; detta lät sig dock ej göra. Emellertid inrapporterade ban förhållandet till kon:s befhde. Dagen derefter, eller lördagen. begaf sig lönsman Andersson återigen med sina biträden in i skogen, der, liksom förut, enskilda personer först påträffades, för hvilka länsmannen uppläste de 22 ur strafflagen, som handla om trots mot offentlig myndighet. Dessa tackade för upplysningarna och aflägsnade sig. Slutligen påträftades Erik Jansson ånyo, omgifven af ett halftjoj personer. Länsmannen uppmanade dem pu p nytt att sluta med afverkningen, hvilket med hån besvarades. Då företog sig länsmannen att uppläsa upprorslagen. Under hela denna uppläsning slog Erik Jansson väldiga slag med yxhammaren mot en tall för att förtaga ljudet af länsmannens röst: Folket skrattade öfver att länsmannen läste ur strafflagen, -som finnes i bvar vrå-, och Erik Jansson ropade, att dagen derefter, eller söndagen; skulle hundrade man komma för att fälla skogen. I Oscar den 2:dres namn uppmanar jag er för första, andra och tredje gången att sluta!sade derefter länsmannen. Säg fjerde gången också-, hånade Erik Jansson. Ett vitne sade sig ha hört, att Erik Janssons son dervid tillagt: Gå på och hugg ; vi ansvara för följderna ! : Länsmannen aflägsnade sig nu med sina biträden. Emellertid hade från konungens befallningshafvande ankommit ett telegram, att om Erik Jansson med hans son och måg gjort sig skyldiga till brott mot 10 kap. 1 och 6 2? strafflagen. så skulle de häktas. Och härmed komma vi till den icke minst märkliga andra afdelningen af målet. Med denna högst vilkorliga befallning från konungens befalliningsbafvande företog sig länsman Andersson att häkta såväl Erik Jansson som sonen Lars Johan och mågen Lars Mattsson. Häktningen och omständigheterna dervid skedde på ett sätt, som alldeles förvånande erinrar om den gamla goda tiden. Då de omtalade 25 man från Westmenlands regemente ej kunde erhållas, begärdes utef en af arbetscheferna vid den under arbete varande bergslagsbanan att af honom erbålla 8 handfösta karlar tili biträde vid häktningen, hvilket bifölls. I spetsen för dessa begaf sig nu länsman Andersson till Rödmossen. dit de anlände kl. , 3 göndagsmorgon, försedda med en mängd handbojor och fotblackar. Fyra personer ställdes utsnför såsom vakt, med befallning att genast gripa hvar och en mansperson, som försökte att komma ut, och fyra begäåfvo sig med länsmannen in. Här uppväcktes först Erik Jansson, hvilken nafurligtvis ännu befann sig i sängen. med befallning att stiga upp. emedan hen skulle häktas. Härtill. nekade Erik Jansson och bad på sitt vanliga sätt länemannen stt draga så långt vägen räcker. Erik Jansson fängslades då till bänder och fötter. der han låg i sängen. Hustrun var ej hel