hela köpingen! Och jag inte efterskickad? Tala ej så högt; de skola höra dig. Jag hann inte gifva dig bud, och hade jag gjort det, skulle du ändå ej kunnat göra nägon ting, ty han var från början döende, Hade, som jag tror, haft sjukdomen med sig från C— Hade haft förebud under en veckas tid, men ej brytt sig om dem. Hör nu på hvad jag vill säga dig: mannen var sjuk jemt i två timmar — ett väldsammase anfall såg jag aldrig, inte ens i Westindien. Du mäste samla allt ditt mod och vara lugn och sansad såsom aldrig tillförne under de två veckor, som nu följa, ty olyckan skall komma öfver dessa stackars menniskor med helvetisk våldsamhet! tillade Tom med sammanbitna tänder och stampade i golfvet. Frank hade alårig förr sett honom visa så mycken känsla; han tyckte sig se tårar lysa i hans ögon. Jag vill det, så sannt mig Gud hjelpe! sade Frank. Tom räckte ut sin hand och tryckte hårdt Franks, Jag vet att du vill det. Du är en man med hjerta i bröstet. Kom blott ibåg tre ting: skräm aldrig någon menniska, trötta dig inte sjelf och gå inte ut fastande, Sed n kanna vi emotstå det värsta anloppet. Gå nu in och säg ingenting åt dem derinne. Skulle de gripas af en panique, så hade vi några af dem sjuka denna natt, så visst som jag står här. Gå in; håll dig lugn och öfvertala dem att resa bort — hvart som heist — vid första dagningen imorgon. Begif dig derpå hem, ät en god qvällsvard och kom öfver till mig. Är jag ute, så skall dn få veta hvart jag gått. Frank gick åter in. Campbell, som dertill blifvit uppmanad af Tom, tillstyrkte då som bäst hastig afresa, utan att likväl