nande minoritet, som röstade emot all ut Isträckning af rösträtten, och att det sålund: uteslutande är att tillskrifva de skiljaktig: Jäsigterna om rätta förfarandet vid rösträtts lutsträcknirgen, att saken föll i storthinget En annan vigtig reforta, dön från lång tic tillbaka förberedda värnepligtslagen, hvari genom grundlagens föreskrift om allmär dT värnpligt skulle ha blifvit en verklighet understöddes afstorthinget och bragtes häl jemförelsevis med lätthet till afgörande, mer strandade på regeringens sanktionsvägran I det hela taget. skall det väl svårliger kuona undvikas, att mången sak kommer at lida onder det spända förhållande och der genowghående olikhet i åsigter, som efter band ha utvecklat sig mellan folkrepresen tationen å ena sidan och den verkställande makten ä den andra, en meningsskiljaktig het, som ingalunda inskränker sig till de rent politiska frågorna, På ett område tyc kes dock vid det senaste storthinget mindre olikhet i åsigter ha varit rådande än vid de öregkende ärens, nemligen beträffande ut öfningen af storthingets anslagsbeviljande makt. Detta är säkerligen att tillskrifva ett närmande från ömse sidor. I afscende på löner och pensioner har regeringen till den grad gltt in på representationens fordna sparsamhetsgrundsatser, att hon af sina egna anhängare har dragit sig en kanske icke alldeles ogrundad beskylining för Jaabekianism, och att stortbinget bland annat vid bestämmande af det i år beslutna gageregulativet har måst förhöja regeringens förslag. På andra sidan har storthinget, i synnerhet i sina statsanslag till kommnnikationsväsendet, visat en icke vanlig frikostighet, likasom det enhälligt har antagit sådana förslag som om beviljande af 34.000 spd. till den förestående kröningen i Throndhjem, om bidrag till det storartade restaurationgarbetet på domkyrkan derstädes och dylikt, Följden häraf har varit, att utgifisbudgeten i jemförelse med den i fjol antagna har blifvit förökad med nära 2 million spd. eller 10 procent af sitt totalbelopp. Anslagen till försvarsväsendet — särskitdt till Kristianiafjordens befästande samt till byggande af nya ånpgkanonbåtar med svåra kanoner — ha blifvit betydligt förhöjda, och detta till på köpet genom beslut, som nödvändigt skola ha till följd att draga ytterligare, storartade anslag efter sig. Till den under arbete varande jernbanan mellan det sunnanfjellska och nordanfjellska Norge har beviljats en större summa, än som ursprungligen var påtänkt, för att få hela anläggningen snarare afslutad än enligt regeringens första plan. Slutligen har man åtagit sig att för statens räkning byggaen dubbel jernbana från Kristiania genom Smaalenene till den svenska gränsen, ett företag, hvartill i år ingenting är uppfördt i budgeten, emedan det först skall kunna påbe gynnas är 1874, men då skall erfordra ett större anlitande af statens kredit. Dessutom har en betydlig summa blifvit anslagen till undersökning af de många från andra håll ilandet föreslagna jernvägslinierna, så att man säkerligen redan nästa år skall få till afgörande mer än ett på Allmänt eller enskildt initiativ väckt jernvägsprojekt, dels om mer lokala anläggningar i östra landet, dels om stambanor till sammanknytning af landet vestaaoch östanfjells. Samtidigt härmed beslöt storthinget en betydlig nedsättning i tullen på manufakturvaror; men man hoppas det oaktadt att till följd af alla riogsgrenars öfverraskande blomstring kunna hälla budgeten någorlunda balancerande. Om detta i längden skall kunna läta sig göra, och om man kan hålla ut med en så stark, upprepad stegring af de allmänna utgifterna med bibehällande af vårt nuvarande, oblandadt indirekta skattesystem, är en annan fråga, som en icke aflägsen framtid sannolikt skall bli tvungen att besvara, antingen genom att söka nya skattegrunder eller hejda utgiftsbudgetens hastiga förhöjning. Innan jag lemnar dessa angelägenheter, må det vara tillåtet att nämna de rykten, som nu åter kommit i omlopp om förestående förändringar i regeringens sammansättning. Att en fruktbar och god samverkan mellan den nuvarande ministeren och storthinget svårligen mer kan ernås, och att det är ringa eller ingen utsigt till, att nägon väsentlig förändring i representatiorens sammansättning och äsigter skalle inträffa genom de pågående valen, derom äro båda våra stora partier eniga. Regeringen har i år gifvit efter i en af de stora tvistefrågor, som medförde den gezom adressen den 15 Maj 1872 betecknade brytningen, nemligen hennes anspråk att på förband och ensidigt bestämma tiden för storthingets sammanvaro, den s.k. prolongationssaken. I andra punkter skall hon deremot, så länge samma ledande män qvarstå, ha svårare att företaga något återtåg, som kunde närma henne mer till storthinget; i synnerhet gäller detta naturligtvis om hennes bållning beträffande frågan om rättighet för statsräden att deltaga i storthingets förhandlingar. Ryktena om förestående personalförändringar i regeringen ha denna gång framkommit i och vinna stöd af de allmänna tidningar, som i den politiska debatten ha stält sig på regeringens sida; en af dessa förklarade t. ex. för några dagar sedan rent ut, att de omtalade förändringarna i regeringens sammansättning skulle verka fördelaktigt på lättandet af de båda statsmakternas samarbete. Den yttre anledningen till ryktera ligger dels i det efter ståthållarepiat sens afekaffande försiggångna upprättandet af ett statsministerembete, dels deri, att den väl lönade och angenäma tjensten såsom justitiarie i höjesteret nyligen har blifvit jedig genom dess hittills varande innehafvaveg, P. Chr. Lassons död. Den omtalade kombinationen skulle nu bestå deri, att statsrådet Stang blefve utnämnd till justitiarie och att f. d. statsministern Sibbern öfvertome det nya embetet såsom statsminister och ordförande i den norska regeriusen, en förändring, hvars försonliga karakter förmodligen skulle stöda sig derpå, avt Sibbern hittills har stått mer aflägset från vår inre politiks brytningar. Tvifvelaktigt torde det väl emellertid vara, om dessa rykten skola bekräfta sig mer denna gång än vid de många föregående tillfällen, dä de ha varit utspridda. Till och med om nämnda förändring med ordförandeskapet i regeringen skulle ske. är det väl icke heller sagdt, att detta med ems skulle kunna skapa ett fullt tillfredsställande förhållande mellan statsmakterna, så länge regeringen fortfar att inom sig räkna sådane män som stats räden Meldahl och Helliesen, af hvilka den örre förnämligaget har förbundit sitt namn ned de bekanta radikala grundlagsändrinsar, hvilkas verkställande regeringen har uppstält såsom vilkor för att gå in på rätigheten för statsråden att deltaga i stor hingets förhandlingar, under det att den senare af mänga betraktas såsom regerinsens mest utprägladt energiske man och fak iske ledare. (Forts.) ERSTA