rinna. Och så hade vi tänkt att hamnen skulle synas bakom henne, till ett tecken att hon hör oss och Aberalva till. En ypperlig ide! Så sannt jag lefver ha inte ni män vid vestkusten smak! Men hvad tro ni att jag skulle begära för en dylik tafla? Säg bara ut priset, min herre, sade Jan, som blifvit mycket belåten öfver det bifall Claude yttrat om planen. Två hundra guinger. Jan lät höra en melankolisk hvissling. Hvad var det jag sade er, kapten Beer, sade Willis, då vi gingo ned i båten ? Låt mig säga ännu en sak, återtog Claude leende. Jag har två olika pris; det ena är två hundra, det andra är just ingenting. Och vill ni inte ingå på det ena, så få ni taga det andra. Men vi vilja betala något; vi räkna som en heder att betala hvad vi förmå. Vänta då till nästa jul. Ända till jul? Min gode vän, taflor låta inte måla sig på en dag. Till jul, om jag då lefver, vill jag skicka er hvad ni ej skola behöfva skämmas för, och inte hon heller. Så då er ihop om en vacker summa och köp en en god ram ät tadlan. Men, sir, sade Willis, detta skall upptaga tid och arbete för er, blott för avt vi skola få en önskan uppfyld. Jag tycker om er önskan; jag tycker om er sjelfva. Ni äro präktiga karlar och förstå att uppskatta ett ädelt väsende rätt. hvilket Gad har skickat till eder. Jag E aga ett öre af edra pen. Se orå nn om den saken nl Kom, så vill jag visa eder flera teckningar. Jag skulle gerna vilja veta, sir, sade