Aftonbladet – 4 juli 1873, sida 3

jemnat skolrummet, sjönk. Grace ned på en stol, lutade hufvudet mot bordet och bör. jade gråta, så häftigt att alla barnen samlades omkring henne. O, mina små stackars, mina älskade barn! utbrast hon slutligen och såg upp och slöt så många hon kunde intill sig, Finnes då ingen utväg att rädda er? Ingen utväg? Nåväl, mina älsklingar, då skola vi skynda o8s så mycket mera att bli goda, så att vi äro redo, då Jesus kommer att hemta oss,a Med on våldsam ansträngning kufvade hon sin häftiga rörelse och böjade derpå undervisa dessa barn, såsom aldrig förr, med en röst, en blick lik Stephani, då han såg himmelen öppen. Detta utbrott af tårar var och förbledet enda hon tillät sig, efter den svikna förhoppning att gagna ett hemödande, som blott väckt vrede, Ktlöje och förolämpningar. Ty Gracs hade talat med köpingens invånare. Alltsedan Toms föreläsning och Franks predikan gifvit henne nytt ljus rörande epidemien, kroppsligt elände, ia, sjelfva döden, kade hon verkat såsom hon blott kunde verka: förmananda, förklarande, bedjande, varnande. 1 sin ädla entusiasm hade hon erbjndit slg att utföra de lägsta arbeten — allt förgäfves! Att första gång hon ville begagna sitt inflytagde öfver sinneha till ett stort, praktiskt ändamål finna sig sviken i sia förväntan, var för Grava en bitter erfarenhet, men på samma gång en erfarenhet som blef henga nyttig, ty må hända behöfde hor detta nedstörtande från sitt inbillade herravälde, för att för alltid renas från sekterismens förvillelser och ryckas från dess farliga irrvägar. Också modern hade med bitterhet angri. pit hennes, Hvarför skulle hon skaffa sig ovänner och klander? Det var Grace, som