Aftonbladet – 3 juli 1873, sida 3

Må Han målas — inte jag. Bed honom åter stryka ut bilden, mylady! Kära Grace, vi önska alla så mycket att få ert porträtt. Hvar och en låter ju taga sin afbild till en erinran. De heliga män och gvinnor samt martyrerna läto aldrig, så vidt jag vet, taga sin afbild och ändå äro de inte änuu förglömda. Jag vet att det är plägseden iden stora verlden som ni tillhör, mylady. Jag säg en gång er bild i en bok som miss Heale egde. Jeg förvånade mig inte då öfver att menniskor önska erinra sig ett sådant ansigte, och sedan jag nu sett er sjelf, mylady, undrar jag ännu mindre derpä. Min bild? Hvar fanns den? I en bok — De skönas bok, tror jag den hette. Min bästa Srace, sade Valencia rod: nande och ieende, om ni har kastat en blick i sr egen spegel, så måste ni inse, att ni sjelf är lika värdig en plats i den boken som jag. Grace skakade, mildt leende på hufvudet. Hvar och och en bör vara på den plats honom tillkommer, mylady. Jag kan väl ej annat än veta att Gud har skänkt mig goda gåfvor, men till hvad ändamäl, det vet jag inte, visserligen dock ej för samma afsigter som Han gaf er skönhet — en ringa landtflicka som jag är! Har Han nägon afsigt dermed, så kommer den nog att ske, min hjelp förutan. I alla händelser skall den lilla fägring jag fött ej räcka länge; om några år — kanske mänader, skall den vara en föda för maskarna och då skola menniskor, lika litet som jag nu, bry sig om mitt utseende. Jag önskar, mylady, att ni ville bedja denna herre upphöra. (Forts.) JR