Aftonbladet – 2 juli 1873, sida 3

3 I förelsevis så ytterst obetydliga och lätt a ) färdade, att vi ej behöfva dröja vid mång af dem. Den invändningen, att det ljuder liga stafningssättet upphäfver grundsatse platt genom olika teckning skilja lika ljudand ord, bemötes af hr H. med erinring om ljuc Iskriftens ändamål att återgifva det talad ordet och ej i likhet med begreppsskrifte; angifva olika begrepp med olika tecken, hvar vid äfven må erinrag om, att bokstäfverna som äro ljudtecken, härigenom påtrugas el för dem alldeles främmande uvpgift. Vidar erinras om, att skriften icke behöfver denn: hjälp, då den har flere andra, tillåtna hjälp medel för att lätta uppfattningen, hvilka ta let saknar, samt att de ord, i hvilka mal genom olika teckning skiljer lika ljud, är ett försvinnande fåtal mot den stora mängd i hvilka en sådan skilnad ej iakttages. 8å äro led, råisvenskan hvardera sex helt olik: ord, sju olika ord heta ref o. 8. v. Invänd ningarna att det ljudenliga stafsättet stri der mot det historiskt gifna samt ger eprå ket ett främmande utseende, vid hvilket vi icke skulle kunna vänja oss, samt hvilket gjorde vår äldre literatur onjutbar, skola lättast befinnas vara ogruidade, då vi i det följande få tillfälle framhålla den ytterst varsamma tillämpning af den ljudenliga grundsatsen, som dess anhängare hos oss med hr Hazelius i spetsen äro enige om att påyrka. : Men innan vi öfvergå till denna mer de taljerade framställning, vilja vi framhålla några af de väsentligaste praktiska fördelarne af det ljudenliga stafningssättets tilllämpning. I främsta rummet har man då att fästa sig vid dess utomordentligt stora betydelse för underlättande af den första umdervisningen i modersmålet. Hr Hazelius har på det mest släende sätt visat, hvilket hinder för barnets förståndsutyveckling, hvilket själlöst arbete inlärandet af det nu gällande stafsättet, med dess laglöshet, dess brist på följdriktighet, medför för vårt lands ungdom. Nyligen har en ansedd skolman, rektor och lektor i modersmålet vid ett högre elementarläröverk, i Pedagogisk Tidskrift (årg. 1873, häft. 2 3) allvarligen framhållit just denna pädagogiska vinst af detnya stafsättet, hvilket ju sträfvar att bringa regelbundenhet in i skriften genom lika ljuds beteckning, m. m., och att småningom till slut göra hela den bedåröfliga del af våra svenska språkläror, som benämnes Rättstafningslära, öfverflödig genom faställande af af den enkla och lättfattliga regeln: hvarje ljud återgifves i skrift med sitt motsvarande tecken. Då den ljudenliga grundsatsens till: lämpning på skriftspråket sålunda i hög grad bidrager att underlätta inlärandet af modersmålets läsande och skrifvande, blir den härigenom ett kraftigt medel för bildningens lättare och snabbare spridande. Skriftspråket blir först härigenom fullständigt hvad let bör vara, en hela folkets lättförvärf vade egendom. Den -ljadenliga grundsatsen ir sålunda, som man finner, i sann menivg lemokratisk och har därför också utan all fråga framtiden för sig i motsats till den förment) aristokratiska härledningsgrundjatsen. Till sist vilja vi erinra om ännu en ej betydlig vinst, som det ljudenliga stafsätets tillämpning skulle medföra. Härigeom skulle nämligen skriftspråket i högsta ;rad vinna i fasthet och stadga och säkerigen skulle då, långt ifrån att, såsom den nämda grundsatsens motståndare förmena, varje ny. slägtled skulle behöfva en ny rättstafning, århundraden igenom samma rättskrifning kunna oförändrad, eller med indast de obetydigaste och omärkligaste örändringar, bibehållas, i stället för att nu kriftspråketsmåningom oupphörligt växlar ich större förändringar under ständiga, het iga strider behöft vidtagas flere gänger inder hvart århundrade, såsom den i den örsta af dessa uppsatser meddelade histori ten visar. Har man nämligen en gång fått n fullt ljudtrogen teckning, skall ju denna cke behöfva ändras, förr än i det bildade Ittalet verkligen en förändring skett, och letta går, enligt hvad språkets historia viar, jämförelsevis ganska långsamt. Så är årt bildade svenska talspråk säkerligen lldeles likt sig som det var för hundra ärl edan och sannolikt för ändå mycket längre edan, men huru har icke skriftspråket på jenna tid förändrats! (Forts.)