Aftonbladet – 2 juli 1873, sida 3

ordet besk i vissa trakter af landet uttals så som det här tecknas, eller med (kor 2-ljud, men i andra trakter med äljud, d ordet tjäna i större delen af landetuttalas me långt ä-ljud (hvilket ljud ock, såsom vi nys anförde, af svenska språklärör allmänt ar gifves för ordet i det bildade svenska utta let), men i vissa trakter med e-ljud, har jag at vid dessa ords stafning erinra mig, att, då en t ligt ljudprincipens fordringar förändringar J uttalet skola ätföljas af förändringar iskriften p sådant endast får ske dåförändringarna i utta let verkligen inträngt i det allmänna, bildad uttalet, ty det var ju detta, som skrifter t I skulle återgifva. Detta har nu alls icke flskett med de nämda orden besk och tjäna — r jatt det kommer att ske, är väl möjligt, mer ingalunda säkert — och därför böra dessa. -Ity sådan måste den i sträng konsekvens I med ljudprincipensifordringar stående regeln för sådana fall blifva, tecknas med den bok staf, som anger det äldre ljudet; och detta lär, efter hvad spräkhistorien visar, för det förra ordet e, för det senare ä. Nämda regel kommer ock i de allra flesta fall att öfverensstämma med deras önskningar, som lyrka på det nuvarande brukets Bibehållande, Ity det är högst sällan, som — såsom förhållandet var i tjäna — det äldre ljudet I strider mot det nuvarande brukets beteck ning (stjena), och således är det också i högst få fall, som språkhistorien behöfver tillgripas för att gifva utslaget, då det gällande bruket i de flesta fall gifver detta Detta senare är t. ex. förhållandet i sådana ord som hemsk, remsa, son, komma, djup, djur, njure; njuta. At det ofvan sagda är det nu tydligt att intet afseende för i skriften fästas vid de ljudförändringar, som måste anses tillhöra blott någon viss dialekt; och den bildade allmänheten tvekar icke häller vid bedömandet af hvad som skall kallas dialektiskt eller ej. Så nekar ingen insigtsfull göteborgare, att hans uttal är för er (eder) är dialektiskt, ingen bildad stockholmare, att hans uttal skipp eller skäpp (ty båda dessa ytterligheter höras i Stockholm) för skepp (med kort e-ljud) är främmande för det bildade talspråket; lika litet som de yrka på, att de här angifna dialektiska ljuden skola återgilvas i skrift i stället för det i båda orden riktiga e-ljudet. Men, torde nägon invända, det kan väl hända, att allmänheten ej alltid dömer rätt, Ja väl; sådant kän hända; men i sådana fall kunna ju språkkunnige. män träda emellan och försvara skriftspråket mot dialektiskt intrång, såsom också några gånger verkligen skett. I sammanhang med hvad vi här yttrat, vilja vi fästa oss vid en anmärkning mot ljudprincipep, som såsom synnerligen graverande mot densamma -framstälts af en granskare af hr Hazelii arbete, nämligen att man vid oppställandet af det vådade uttalet som uteslutarde princip för stafningen räkat in i en cirkel, i ty att det, som skulle vara grund, justvisar sig vara en följdafdet, som det skulle vara grund tilb, i det nämligen -det vårdade uttalet själft, enligt detta förmenande, skulle srätta sig efter det redan tryckta eller skrifna ordet.Så är emöllertid ingalunda förhållandet. Det är alls icke det vårdade uttalet, som rättar sig efter skriften, utan det är det ovårdade eller dialektiska uttalet. som rättar sig efter det vårdade uttalet alldeles oberoende af om detta finnes i skriften återgifvet eller ej. Då t.ex. en göteborgare, som vill tala väl, rättar sitt uttal från är till er eller då en stockholmare säger skepp i stället för skipp eller skäpp, gör han detta derför, att han vet, att det vårdade uttalet så fordrar, och ingalunda derför, att skriften verkligen har formerna er och skepp, ty de veta väl, huru otillförlitlig skrifven är i fråga om angifvande af det vårdade uttalet. De ändra sitt uttal af alldeles samma grund, som då en bildad gottlänning eller dalkarl lägger bort sitt dialektiska uttal stiäla och antager det bildade talsprå kets uttal schäla, detta oaktadt det förra dialektiska uttalet öfverensstämmer med skriftspråkets beteckning. På samma sätt måste en bildad gottlähning lägga bort att säga giorde, kiortel, en västerbottning att säga lius, en. nylänning att säga wvaggn, 0. 8. Vv. för att tala vårdad svenska, och enligt dess fordringar säga jorde, tjortel, jus, vangn, hvilket alt ju strider mot skriftsprå ket lika mycket som mot de anförda allmogemålen, I trakter af Västmanland höres ännu hårdt g i sådana ord som varg, bälg, hvilka i riksspråket ju emot skriften uttalas varj, bälj. Folkskollärare från nämda trakt kunna berätta, hvilken möda de hafva att lära ällmogens barn att lägga bort sitt dialektiska uttal, som öfverensstämmer med skriftspråket, och antaga det värdade, svenska uttalet. Hura ogrunhdadt det är att tala om skriftens inverkan på värt talade, vårdade språk, visar sig för öfrigt, om man besinnar, huru: ledes många århundradens oafbrutna skrifbruk af, lefva icke förmått ändra uttalet från av, levå; hurusom det jämförelsevis nyare, oförnuftiga skrifsättet der, stjelpa icke kunnat ändra talets ä till e, hurusom skriftspråkets bibehållande af ljudförbindel serna stj, skj, hj, hv, lj m. fl. icke kunnat förhindra deras utbyte i talspråket mot enkla ljud, o. s. v. Det allmängiltiga, bildade svenska talspråket är en lefvande organism, som i sin utveckling följer gifna naturlagar, och det är ett stort missförstånd-att tro, det dessa hämtas från skriftspråket 3). Af hvad här blifvit framstäldt finner man, hura ogrundad den ofvannämda anmärkningen mot uttalsgrutdsatsen är. De öfriga af br Hazelius bemötta anmärkningarna är jem3) Det må anmärkas, att, då åtskilliga äldre grammatikaliska former möjligen genom skriften räddats åt det mer högtidliga talspråket, ehuru här vid lag är att ihågkomma, att gram