Aftonbladet – 2 juli 1873, sida 3

tjefter härledningen en ledning lemnas läs: ,Iren för uppfattandet af hvarje örds bety I delse. Vi vilja med afseende härpå blo! I ytterligare påpeka, att dessa upplysninga äro alldeles öfverflödiga för den språkkur dnige, men för den olärde ingalunda erbjud Isig genom dylika medel, som blott tjäna ti! att i hög grad försvåra inlärandet af mo dersmälets skrifvande; att språkforskare: tvärtom skulle hafva ojämförligt mycke större gagn af en teckning, som troget åter speglade hvarje tids uttal; samt slutlige att det ej tjänade mycket till om för ett li tet antal ord dylika upplysningar meddela des, då de likväl för den stora massan a svenska ord skulle saknas genom den a gammalt för dessa antagna stafningen eftei uttal och icke efter härledning. Men vi ha kanske redan för länge uppe hållit läsaren vid denna fråga om härlednin gens betydelse såsom grundsats för skrif ten, då redan ur ljudskriftens begrepp ome delbart framgår, hvad dess uppgift är. At vi gjort detta, beror nu på tvänne orsaker. Dels har nämligen bland allmänheten, för. underligt nog, den fullkomligt falska och ogrundade föreställningen utbredt sig, att de pya rörelserna för förbättring af vår rättskrifning gå ut på att söka tillämpa här. ledningsgrundsatsen i den svenska skriften. En sådan villfarelse kan icke nog ifrigt bekämpas, ty den är i högsta grad egnad att väcka misstroende mot dessa rörelser såsom grundade på något, som med all rätt af allmänhetens sunda instinkt stämplas som ett kammarlärdt och förnumstigt — och full komligt misslyckadt — teoretiserande. Detta leder oss in på den andra orsaken, hvarför vi något utförligare dröjt vid bärledningsgrundsatsen. Denna plägar nämligen oftast omfattas af personer, som fått en viss språklig bildning, och som tro, att de, genom att yrka på skrifvandet efter härledning, få tillfälle att visa sina språkliga insigter, sina vetenskaplig studier i svenska språket. Det egendomliga här vid lag är emellertid, att de härigenom — såsom vi ofvan visat — tvärtom röja, huru föga grundliga och vetenskapliga dessa deras kunskaper äro. Af allt hvad vi bittills framstält torde ovedersägligen frameå, att bruket såväl som härledningen. från praktisk såväl som teoretisk synpunkt betraktadt, äro fullkomligt odugliga att tjäna som grundsats för rättskrifningen; och att detta i första hand måste erkännas af en hvar, som har några grundligare språkliga insigter, så frart eljest hans blick är oförvillad af partilidelser och hans tänkesätt opåverkade af främmande inflytelser af hvarjehanda slag. Vi återkomma då till uttalet såsom den enda möjliga grundsatsen för skriften. För den svenska skriften skall således det talade svenska spräket vara lag och norm, och na turligtvis det för hela Sverge gemensamma, bildade svenska talspråket, enär det ju är fråga om det för hela Sverge gemensamma skriftspråket. Vi erinra här om, hvad vi redan förut frambbllit, att det härmed icke är fråga om införandet af någon ny grundsats för den svenska rättstafningen, utan blott om en allmännare och följdriktigare tillämpning af den, som redan af gammalt utgör normen för vår rättskrifning. Man har nu försökt att uppvisa äfven uttalsgrundsatsens ohällbarhet genom andragande af en mängd mer eller mindre allvarligt menade invändrirgar mot möjligheten af den sammas tillämpning. Strax i början af sitt förträffliga arbete har hr Hazelius till besvarande upptagit alla de vigtigaste inkasten mot den fonetiska grundsatsen, hvarvid det visar sig, att ingen enda är af någon betydelse. Den vanligaste invändningen är den, att det icke finnes något allmängiltigt uttal. Med anledaing häraf framhåller br H., hurusom, om denna invändning vore sann, det vore omöjligt att gifva utlänningar anvisning om huru de böra uttala svenskan, det likaledes vore omöjligt att säga, att vårt modersmäl talas renare i den ena bygden än i den anåra, att en talare eller skädespelare har ett mer eller mindre rent uttal. Alt detta förutsätter nämligen, att man har en viss bestämd norm att gå efter. En sådan finnes också faststäld i svenska lexika och språkläror samt fjärde delen Rydqvists Svenska Språkets Lagar. Som bekant anger t. ex Dalins stora svenska lexikon för hvarje ord dess attal.i det vårdade språket. Och, hvad vi särskildt vilja fästa uppmärkvamheten på, hvarje svensk språklära, som innehåller en ljud: eller rättskrifningslära, anger ju utan ringaste tvekan uttalet för alla svenska ord, som skrifvas annorlunda än de ljuda. Båt. ex. kan man i hvilken svensk grammatika som hälst få läsa, att långt ä-ljud tecknas med e i sådana ord som der, gerna, stjerna, hjena, i hjel m. fl. att kort äljud tecknas med e i sådana ord som hjelpa, engel., heller, hemta och ex mängd andra, att k ljudet tecknas med q i qvinna m, fl, med g i magt, ligt m. fl.; att vljudet tecknas med f i af med fv i hafva 0. 8. v. Men — märk nu väl! — detta bestämmande af uttalet, söm cke vållar några bekymmer alls, så länge man bara får skrifva annorlunda än man talar, detta blir med ens omöjligt, då det gäller att skrifva i öfverenastämmelse med vad man förut varit enig om att uppställa såsom det bildade svenska uttalet! Anhänsarne af uttalsgrundsatsen vilja ju likväl ngalunda göra upp några nya regler förl det svenska uttalet, utan blott tillämpa dem, som förut i språkläror och lexika uppstälts. Nu är. det emellertid sant — ehuruväl letta förhållande i så godt som alla språkäror förbises — att det bildade uttalet i rågra, jämförelsevis ytter t få, fall vacklar, särskildt i fråga om eeller ä.ljud i några rd. Dessa få undantag kunna emellertid ÅA intet sätt upphäfva den allmänna regeln ! ch erbjuda icke häller den ringaste svåighet i fråga om tillämpning af grundsat