Aftonbladet – 2 juli 1873, sida 2

STOCKHOLM den ? Juli. Förhållanden framträda allt emellankt, vilka ådagalägga att det kan hafvasina sanska stora olägenheter med sig att för närvarande inom konungens råd-icke finnes någon person, som representerar fackkunskap afseende å sjöväsendet. -Ett bevis härpå och af allvarsammaste slag, företer sig just för let närvarande. Det bör nemligen kunna förutsättas såsom fullkomligt visst att om en sådan. pergon funnits i konseljen, så skulle ovilkorligen någonting hafva från svensk sida vidtagits för att, om möjligt, bringa understöd och hjelp åt den svenska nordpolsexpeditionen, rörande hvars belägenhet man hår anledning hysa allvarsamma farhågor. Om vi icke missminna oss, lemnades: visgerligen från svensk sida något bidrag till den norska expedition, som vid vinterns inbrott sökte framtränga med bistånd till Spetsbergen; men denna expedition afsåg väl ursprungligen och hufvudsakligen bispringandet af de norske fångåfmän, som jemväl hade blifvit infrusne vid Spetsbergen, och i hvad fall som helst synes den omständigheten att norrmän, och till och med tyskar, gjort försök att komma våra landsmän till. hjelp, icke frikalla Sverige och den svenska regeringen från förpligtelgen att, då dessa försök icke kröntes med framgång, göra för egen del ytterligare och nya ansträngningar då den tidpunkten inträdt att sådana ånyo kunde ifrågakomma. Det bör nemligen ihåghommas, att det här gäller icke blott, hvad som docksredan i och för sig kunde vara anledning till ett energiskt ingripande, att nemligen ett antal landsmän möjligen och antagligen befinna sig i en svår och bekymmersam belägenhet, påkailande hjelp och bistånd, utan äfven svenska kronans fartyg, officerare och besättningar, hvilkas bispringande måste för den svenska regeringen vara en pligt och en hederssak. Det är möjligt att från sakkunniges sida den invändning kan möta, att det nu är väl sent att tänka på att komma våra nordpolsfarare till Hjelp. Om så vore, vitnade detta blott ytterligare om försumligheten hos dem, som bordt härvid finna sig manade att taga initiativet; men det är ganska möjligt att så verkligen icke är förhållandet. Tvenne vigtiga omständigheter äro nemligen härvid att taga i betraktande. Först och främst låter det tänka sig, att expeditionens med lemmar för närvarande kunna vara: så an: gripna af skörbjugg, att det ej för dem är möjligt att rigga upp och utrusta sina far tyg, samt att om de lidit -brist på lifsmedel till följd deraf att ett så ofantligt mycket större antal personer kommo attöfvervintra på Spetsbergen än som var beräknadt, så skall. denna brist just nu vid vinterns slut vara som störst och hjelpen som mest be höflig. Vidare kan det antagas såsom möjligt att deras fartyg blifvit af isen drifna upp på land eller på annat sätt så illa åtgångna, att-det med de ringa hjelpmedel, som stå expeditionen till buds, ej torde låta sig göra att bringa den flott eller i sjödugligt skick, hvaraf de för möjligheten att återvända från Spetsbergen måste vara beroende af andra fartygs ankomst. Slutligen bör icke heller förbises, att de norska fångstmän, som begifva sig upp åt de arktiska farvattnen, hafva helt andra intressen att i första rummet taga vara på än att uppsöka och bispringa de på Spetsbergen öfvervintrande svenskar och norrmän. Det gäller för dem framför allt att finna platser der skälfångsten är gifvande samt att, efter slutad fångst, så skyndsamt som möjligt återvända med sina laddningar. Det måste således blifva i hög grad beroende på tillfälligheter om de komma att nalkas de trakter der deras och våra landsmän befinna sig, och man är ingalunda be rättigad att lita på dem för lemnande af det bistånd, som kan vara behöfligt och möjligt att lemna. Det synes ogs derföre vara för regeringen en oafvislig pligt, att utan ringaste uppskof vidtaga de åtgärder, som för närvarande kunna pröfvas lämpliga för att söka lemna den hjelp, som möjligen kan vara af högsta behof påkallad. Bemödandena derför synas oss också för närvarande kunna i väsentlig mån underlättas derigenom att med anledning af kröningen i Throndhjem åtskilliga svenska örlogsmän befinna sig i de norska farvattnen. Om af dessa åtminstone en kanonångbåt afsändes till Spetsbergen, synes den minskning i kröningsståtens glans, som deraf kan blifva en följd, böra väga mycket ringa i jemförelse med uppfyllandet af en pligt, som mensklighet och heder bjuda. De proviantoch öfriga utredningsartiklar, som behöfvas för en sådan expedition, lära utan tvifvel med största lätthet stå till buds i de norska kuststäderna,