syftade på henne, en sak hvartill hon äfven kunde anse sig ega grundad anled ning, då han så många gånger förut bannat henne för brist på karakter. Mest af allt blef hon onå derför att hon inom sig erkände att hennes tanklösa lättsinne hade framkallat lindrigast sagdt obehag för Lucia. Och allt detta, i förening med hennes naturliga önskan att icke yppa en oroande sanning rörande hennes syster, tyckte hon berättigade henne att svara: Miss S:t Just göra inga forskningar rörande sin systers husliga lycka; och visste hon något ofördelaktigt derom, skulle hon med all säkerhet inte upprepa detta, Major Campbell suekade och fortfor ännu några ögonblick att gå tyst vidare, Sintli;en sade han: Förlåt mig, miss Saint Just; jag gjorde ys en opassande fråga och är ledsen der: ör,.a Jag förlåta er, min kära Saint Påre! itbrast Valencia och sökte fatta hans hand. Hur skulle något dylikt kunna komma i råga? Er måste jag antingen anse ofelbar ler hata er för evigt. Det var jag som) var stygg. Jag är alltid felaktig, men ni vill ju förlåta prinsessan Nyckfull? Hur skulle jag kunna annat? svarade majoren vekt. Men se här kommer brefväraren, Får jag öppna mina bref? Ni får göra hvad ni behagar, blott ni var förlåtit mig, — Hur nu? Hvad har händt, mon Saint Pere?s Ty för ett ögonblick gick en skugga af örfäran öfver majorens ansigte, under det 1an läste brefvet. Blott för ett ögonblick; let följande hvilade åter lugn deröfver. En tapper officer. den vi och hela verllen väl känna, har dött i kolera på sin post, såsom en redlig man bör dö.. — Och, min västa miss Saint Just, vi skola gå till Krim. Vi! Ni äfven?2 Ja; jag finner att nya trupper skola ut kriget. Men inte ni?z 340, äfven jag, Min semester är i alla