Aftonbladet – 30 juni 1873, sida 3

Omdöme om Alfred Wahlberg. Om denne vår landsmans tafior i detta ärs salong i Paris yttrar Lusion nationale, En enda utländsk målare synes mig vuxen att täfla med vår store landskapsmålare i fråga om intryckets styrka, färgtonens sammanhang och lysande effekt: det är Wahlberg, en svensk konstnär, hvilken jag upp märkzsamt följt i flere år och som i år bjuder oss på Waxholms hamn, i närheten af Stockholm, i månsken, ett verkligt mästerverk. Hans Oktoberdag är äfven ganska anmärkniogsvärd. Men atdrig har någon återgifvit den lugna och milda skönheten hos en genomskinlig och klar natt på redden så som denne konstnär, hvilken Frarkrike kan afunda3 Sverige. Han mälar, såsom Kristina Nilsson sjunger, med sin själ: d. v. s, att ban tolkar naturen under alla hennes olika skiftningar, beskådar och äl skar henne som en tillbead älskarivna. Hr Wahlberg bar ej för sed att oupphörligt upprepa samma landskap, såsom vissa af havs franska och utländska kamrater göra, i hvilka den stora allmänheten förg:par sig till en tid, men som hon snart inrangerar bland de urmodiga för deras fattigdom på inbillningskraft. Det slags folket månglar ut däligt kram.