Aftonbladet – 28 juni 1873, sida 3

jor Campbell är en hederlig man; han behagar mig och jag känner mig böjd för att lita på honom. Hvad hans hemlighet än må vara, så tror jagl inte att han skulle behöfva blygas för densamma. En half timme senare återkom majoren emottog ett ljus af Grace, som sutit uppe och väntat på honom, såde ett vänligt godnatt, utan att se på henne och gick upp i sina rum. Han satte sig vid det öppna fönstret och blickade ut derigenom. Jag kom således för aent; men dermed var väl också någon afsigt. När skall jag lära mig att Gud tar bättre vård om sina barn, än hvad jag förmår det? Hvar var min tro, mitt tälamod denna afton? Jag befarar, att jag förrådde mig inför denne man. Han synes mig visserligen vara en af dem, till hvilka man kan förtro sig, men helst skulle jag önska att han intet anade. Det var mitt eget fel — jag gamle narr som aldrig kan bli lugn! Är inte den tafla jag har för mina blickar ett budskap från himlen, som säger: Var stilla och vet att jag är Gud? Majoren blickade ut i sommarnatten, på hafvet, upplyst af millioner lefvande eldkulor; hn såg på vågorna, som i eldglans bröto sig mot stranden; han vände blicken uppåt den strålande stjernhimmeln. Hvad vet jag om allt detta, trots allt mitt studerande? Jag känner icke en tjugondedel af dessa medusor, inte en tusendedel af dessa gnistor i hafsskummet. Kan ske behöfver jag inte veta något. Men hvarför har jag fött denna törst efter vetande, om den aldrig skall släckas? — Död, än sköna, visa, vänliga död, när vill du komma och förtälja mig hvad jag önskar veta? Jag bad dig mången gång komma för att gifva