a EERRENISESAAINESE NS NNEDKEENESUNG PN ARN De sekelgamla? Kanske bar du vandrat I sköna ungdombdagar i den lunden Och gästat vetenskapens gårdar, höjt itt öga upp mot stolta katedralen? äl: det var här han föddes, denna sång, Och fostrades. Han sprang ur sjolfva hjertat Af högsvensk odling. Fädrens minnen stodo, En präktig riddarvakt, kring barnets vagga. Ja väl, du sköna sång, med all din tjuskraft, Hvad är du annat än ett genljud af Det djupa lif, den svenske andens lif, Hvars pulsslag mäktigt slå på Fyris stränder? Det lifvet brusar ej verldsbullrande Sin bana fram, men går verldsdanande Sin stilla gång igenom vår historia. Här, i de rena tankars rymd, här alstras Ideernas makt, här växa andens vingar, — De vingar, som ej bli på jordens rund Fullvuxna, men dock öfverskygga jorden. Här tänder sanningen sin facklas sken Vid ljuset, strömtande från tingens väsen, Får stadgas mensklig sed, här stiftas lagar, Som. ej-al-dagens hugskott bortvoteras, Och här de klinga öfver land och stad, Ett ljufligt spel, de höga skalders lyror. Kom låt oss blicka kring i denna verld Af andlig storhet. verld af hopp och minne. Vi stå på klassisk jord. Hvart ögat far Oss möta här de väldiga gestalter Af andens odalmän. Ser du der borta Vid horisontens rand hur sagans bilder Framskymta lätt, der Oden, Thor och Frej I höglagd ro kring tempelgården sofva Öch så från tid som var till tid som går, Hvad store män, som stridt sin strid och segrat För detta land: Här slumrar Geijer, här img har lutat blomstersmyckad hjessa, Och här han sofver under stjernströdt hvalf Sin lätta kungasömn den förste Wasa. Och se bland dessa minnen, stärkt af dem Och fostrad upp till manlig idrott, vandrar en unga tid. som skall ge form och färg t dag som gryr. Här öfvas själens krafter, är vakas, forskas, kämpas, vinnas strider — Kanske förloras ock. Här grönskar våren, Studentens glada vår. Här sväfva lätt De unga slägten kring i fagra parker Ock kransa bägaro, svärmg, le och drömma,