nd Till Upsalasångarne, vid deras besök i Wenersborg den 19 Juni: af J. SWEDBORG. Var helsad här bland oss du unga skara Från Odins lund! Du kom med sommarns vindar Och öfver toners vågor lustigt flög Din lätta speljakt. Ack, det är dock skönt Att så i ungdomens och vårens dagar, Med sol på pannan och med sol i hjertat, Helt Sorglöst draga fram, en klangrik flock, Från strand till strand och komma, sjunga, segra! Och hvilka segrar! När en mild försyn Åt Svithiods åk och gvinnor bästa lotten At stämmans välljud gaf, när Nordens ande Tog lif i sången, i vår svenska sång, Då slog det lifvets sjoltva blomma at På Fyris stränder i Upsala-sången. Och när den sången ibland folket Njöd, Det var ej klang af granna visors buller, Af utländsk flärd, till landet importerad: Nej, allt var inhemskt, det var vårt, var svenskt, Det var den nordiska naturen sjelf; I toner satt, med allt sitt sköna vemod. Det var vår himmel, våra berg och sjöar Och våra dalar, våra skogars dunkel Och våra stjernors milda aftonglans Och vaktelns sång i våra sommarnätter. Och det var kraft i arm och mod i bröstet Och det var ljusa lockar, ögon blå Och barnets lek och känslans första vingslag Och kärleks djup och trohet bortom gratven. Och det var fädrens lif och landets ära Och stora minnen, det var ädla skuggor Och hjeltens majestät och dödens lager, Ja, det var själen af vår egen själ Som ljöd i dessa toner, det var folkets, Det svenska folkets hela varma hjerta, Som 1 den sången slog de stora slagen, — Och hvart han flög, så ljöd hans stolta klang ring verlden som ett enda Hör oss Svea!Säg, känner du den strand. hvarest han föddes, Den sången? Har du hört kanske en gång I Oding Tund de höga kronors sus,