års fördelning hade ännu 19 städer med till sammans 658,000 invånare alls ingen andel i representationen, medan 21 städer med mindre än hälften af nyssnämnda folkmängdssiffra hade 35 representauter i underhuset. Den senaste reformen, som visserligen stadgar att städer med mindre än 10,000 inv. ej må sända mer än 1 representant, men åt hvart och ett af sådana samhällen som Manchester, Liverpool, Birmingham och Leeds tilldelar blott 3 ombud, har ingalunda gjort slut på den bjert framträdande goåtyckligheten i representationsrättens fördelning. Antingen man har bestämmandet af hela representant-antalet eller dess fördelning i sigte, torde sälunda intet annät, än de rörliga folkmängdsförbållardena, lämpligen kanna läggas till grund. Principen är liönad från Amerika, och derifrån hur man ock lärt det korrektiv, som i förra hänseendet kan blifva nödigt, dv. s. om med folkmängdens tillväxt den derefter pröportionerade representantsiffran skulle öfverstiga hvad man anser vara ett lagom. belopp. Förenta Staternas konstitution fastställde ursprungligen 1 representant på hvarje tretiotusental af befolkningen. Dennaproportion har sedermera gång efter annan ändrats; derför, om än visserligen antalet representanter i den oerhördt sig utvecklande unionens kongress vuxit, har det dock ej på långt när egt rum idet förhållande, som den första proportionen mellan folkmängd och representanter skulle medfört. I Danmark, der 1849 års grundlag föreskref 1 representant i folkethinget på 14,000 invånare, har likaledes den reviderade grundlagen at 1866 höjt folkmängdssiffran till omkring 16,000. I Holland, med upvgefär dubbelt så stor folkmängd som Danmarks, är den sedan 1848 oförändrade proportionen: 1 på 45,000. Hur förfar nu svenska riksdagsordningen i dessa hänseenden? Den innehåller i sjelfva verket en kombination af de två olika grundsatser, vi här ofvan vidrört, Vår grundlag fixerar ej med en bestämd siffra representant antalet, utan medgifver dess ökning med växande folkmängd, fördelar det icke heller på namngifna valkretsar. Men den har å andra sidan icke lagt folkmängdsförhållandena till uteslutande grund. För stärderna har denna princip blifvit mera rent tillämpad, om än med en betydlig latitud — sen folkmängd af minst 6000 och högst 12,000 (RB. O. 13, mom. 3) — för de i valkretsar förenade småstäderna. Hvad åter landsbygden beträffar, lemnar visserligen R. 0. (2 13, mom. 2), jemförd med ett yttrande i motiverna, en antydan om förut anförda normalsiffra, 1 representant på 20,000 invånare. Men på samma gång binder hön representationsrätten vid den administrativa indelningen: en representant utses för hvarje domsaga och, när domsaga har mer än 40.000 inbyggare, således dubbelt större folkmängd än normalsiffran, delas hon häradsvis i två valkretsar med hvar sin riksdagsman. I hur hög grad det af folkmängdsprincipens oblandade tillämpning framgående resultat härigenom förändras, visar sig af det förut sagda, att med en valkretsindelning, fullt öfverensstämmande med normalsiffran, landsbygden skulle få 44 representanter mer i Andra kammaren, än den för närvarande har. På sådant sätt skulle emellertid Andra kammarens ledamotsantal växa till ett belopp, som man tilläfventyrs torde finna nog högt. Deremot kan man med skäl önska, att den nu rådande ojemnheten i representationsrättens fördelning blefve i någon vär sentligare mån afhjelpt. Företrädesvis beror den, hvad landsbygden angår, af stadgandet om delning Häradsvis af större domsagor, eller kanske snarare af sättet, hvarpå man. tolkat grundlagens ord: såvidt ske kan häradsvis. Då grundlagen sjelf antyder en normalsiffra, synas oss de anförda orden medgifva den uttydning, att delning häradsvis skall ske blott då, när man derigenom kommer i temlig öfverensstämmelse med -normalsiffran. Stadgandet om större domsagas delning i två valkretsar har medfört en synnerligt anmärkningsvärd egendomlighet. Kungadömets domsaga räknar ej mindre än 78,181 innebyggare, är derföre enligt R. O. delad i två valkretsar, af hvilka den ena, OppundaVillåttinge härad, har en folkmängd af 43,091. Om nämnda härad utgjorde, i stället för en del af Kungadömets, en sjelfständig domsaga för sig, skulle delning i två valkretsar, med hvar sin representant, -enligt grundlagen ega rum.