körs NR NRA en statistisk redogörelse för riksdagsmanna. valen, gick i fullbordan, i det att genom ett, civilministerns cirkulär af den 12 Juli 1872, till konungens befallningshafvande anbefaldes insamling af uppgifter ej allenast ötverl, då förestående val till Andra kammaren,l. utan ock för framtiden öfver alla inträffande val af riksdagsmän vare sig i Första eller: Andra kammaren. De sålunda i fjor insam-. lade uppgifter föreligga nu i en ny afdel l ning at Bidrag till Sveriges officiella stati-1, stik, kallad R) Valstatistik I, af statistiska) centralbyrån bearbetad med den skicklighet, l. man är van att alltid finna i dess publikationer. Öfvertygade som vi äro, att denna gren af vår statistik är egrad att ådraga sig en mindre vanlig, allmännare uppmärksamhet, gå vi att lemna en någorlunda utförlig redogörelse för dess innehåll. Dål förlidet år endast fyllnadsval egde rum till Första, men nya val i hela riket till Andra kammaren, taga vi i främsta rummitiskärskädan den senares valstatistik, hvilken åtminstone vid sådant förhållande — ja, måhända äfven eljest — har det största intresset. Sistlidne riksdags Andra kammare bestod af 194 ledamöter, hvaraf 138 för landsbygden och 56 för städerna. I förhållande till hela folkmängden, landsbygdens och städernas tillsammans, gör detta 1 representant i Andra kammaren på 21,671 personer. Då emellertid riksdagsordningen ätskiljer lands-. bygden och städerna och för bvardera angifver eller antyder olika normalsiffra — för) den förre 1 representant på 20,000, för del. senare 1 på 10.000 personers folkmängd — . böra de hvar för sig tagas i betraktande. !l, Det visar sig då att landsbygden långt. ifrån har 1 på 20.000; dess 138 representanter äro i sjelfva verket 1 på 26,488.1 4 Följaktligen, derest en med nämnda normalsiffra fullt enlig valkrets-indelning läte sig verkställas, skulle landsbygden få 44 re-! presentanter mer, eller 182 i stället för 138. Städerna åter ha bättre och till fullo fätt. ut sin rätt, ty de ega 1 representant på . 9800, eller något mindre folkmängdsbelopp än normalsiffran (10,000). De anförda talen : äro medeltal för hela landsbygden och för: samtliga städer. Jemför man dseremot med hvarandra olika landt-valkretsar eller hela l. landsdelar, eller jemför man inbördes särskilda städer och stadsvalkretsar, så befinnas skiljaktigheterna vara mycket betydliga. Medan Upsala län öfverhufvud har 1 representant på 21.902 invånare, har Skaraborgs 1 på 33,034, och medan den minsta valkretsen i riket, Redvägs härad i Elfsborgs län, räknar blott 12.215 inbyggare, har den folkrikaste, Oppunda—Villättinge i. Södermanland, 43,091. Vidkommande åter städerna finner man, att kretsen Nyköping —Torshälla—Mariefred—Trosa har 1 representant för 6227, men Carlskrona 1 för 16234, samt att i det hela representationsrätten står i motsatt förhållande till städernas verkliga betydenhet, i det att de fyra större städerna ha 1 Tepr. på 11.237, de tio medelstora 1 på 10,503, men småstäderna 1 på 8190 personers folkmängd. At samtliga landtvalkretsar äro 73 som öfverstiga, 3 som understiga, 62 som stå någorlunda nära normalsiffran (1 repr. på 20,000); af de 56 stadsvalkretsarne (Stockholm räknadt för 13, Göteborg för 5, Malmö och Norrköping för hvardera 2) befinnas 14 öfverstiga, 20 understiga, 22 stå någorlunda nära normalsiffran (1 repr. på 10.000). Det är sålunda oförnekligt, att nu bestå. ende valkretsindelning medfört betydlig ojemnhet i den af grundlagen afsedda fördelningen af representationsrätten, och detta vare sig att man betraktar förhållandet emelJan städer och landsbygd, eller mellan de förre inbördes, eller mellan landsbygdens särskilda valkretsar, eller mellan hela läns: komplexer af de senare. Här erbjuder sig derför sjelfmant för betraktelsen den frå! gan, huru fördelningen af representant-antalet rättast bör ske. Detta spörjsmål åter sammanhänger nära med det om lämpligaste antalet representanter. I Vår Andra kammare består af 1 reprei sentant på 21,671 personer, eller af 194 le: damöter: är nu detta att anse för en fåta: lig eller talrik representativ församling ? Naturligtvis är det ej möjligt att uppställa en allmängiltig siffra. Teorien kan näppeligen komma längre, än att påvisa olägen heterna af en mycket liten eller mycket stor beslutande församling, öfverlemnande åt det praktiska bedömandet, att efter särskilda länders olika förhållanden utfinna ettlagom, Det är tydligt, att en mycket stor församling kan blifva, att så säga, nästan ohandterlig, äfvensom att sannolikt tvärt vexlande majoriteter och skärande inkonseqvenser lättare kunna förekomma, när det stora antalet tycks innebära en ursäkt för talrikt uteblifvande från sessionerna (jfr f. d. riddarhuset). Å andra sidan kan det medgifvas, atc en fåtalig församling snarare kan få en kotteriprägel, och att en viss ej allt för ringa talrikhet är vilkor för ett någorlunda friskt luftdrag. Antalet är sålunda för ingen del af alldeles underordnad vigt. Tänkvärda be. traktelser i detta ämne finnas förvarade af en bland nordamerikanska unionens grundläggare, den berömde Alexander Hamiltons hand. Ju talrikare församlingen är, säger han, dess större lidelsernas öfvermakt öfver förståndet, Dess större också proportionen af de ledamöter, som ha föga insigt eller erfarenhet. Och på dessa svaga sidor låta några få hela kraften af sin vältalighet och slughet spela. I forntidens republiker, der hela folket i massa samlades till öfverlägg ningar, såg man vanligen en enda talare, ex slug ränkmakare styra med lika stor makt; som om han haft spiran i sin hand. -Denna de stora folkförsamlingarnes -svaghet skall en representation dela i samma mån, som hon har karakterenaf folkmassa. Folket kan ej hängifva sig åt en större villfarelse, än att tro sig, genom ökandet af represen: tanternes antal öfver en viss siffra, stärka de skrankor, man villuppresa mot ett få:l tals välde. En viss proportion mellan kom:: mittenterna och deras ombud är, för känne:l. lom om de särskilda intressena, af vigt, men : sedan den uppnåtts, skall hvarje hytt tillägg ! olott befinnas motverka det ändamål, man j: syftar: styrelsens: form och utseende må olifva mera demokratiska, men dess andal: blir mer oligarkisk. Laboulaye gör dessal! mmärkningar helt och hållet-tillsina. Franki:i rikes konstituerande församling år 1848 beil: stod af 900 ledamöter och efterföljdes af enl: lagstiftande församling, som räknade 750 l medlemmar, hvilka siffror -han finner medl: resp. 450 och 300 öfverstiga detför ettland: med Frankrikes folkmängd passande antalet. Å andra sidan finner man länder, der re: presentationen är ganska fåtalig. I Holland, med en befolkning år 1859 af mer än 3,300.000 invånare, räknade representationens bådal kamrar år 1863 tillsammans jemnt likal många ledamöter, eller 111 (72 och 39), hvaraf; Norges storthing för närvarande består, och säledes betydligt mindre, än Danmarks rikslag (101 och 66 167), ehuru sistnämnda länlers befolkning utgör blott omkr. 1,800,000.! Vi vända oss nu till frågan om anordnanlet af en lämplig fördelving af antalet re-! oresentanter. Att i grundlagsbestämmelser ! ixera siffran och på samma gäng fördelnin-! sen på valkretsar, har utan tvifvel storal? etänkligheter emot sig. Norska grundla-?