Aftonbladet – 23 juni 1873, sida 3

trade och båda omkommo. Vilda pojkar begge två, som pojkar oftast äro. Men den stackars flickan fick en sådan hjertesorg deraf, att hon ända sedan inte varit sig lik och kommer väl knappt heller någonsin att bli det. Hm! hade hon då tycke för den andra ynglingen? Sir, svarade Willis, xenligt mina åsigter är det inte rätt — inte passande, om ni tillåter en gammal sjöman säga ut sin tanke — att tala om unga, blygsamma flickors hjerteaffärer som de inte skulle vilja nämna ens till sig sjelfva. Derför har jag inte heller någonsin frågat henne derom. Och ni tycker att äfven jag gerna kunde hålla munnen? Nå, jag tror sjelf att ni har rätt, gamla, hederliga herre! Hvilken äd ling ni skulle varit, om ert öde låtit eder födas inom den samhällsklassen! Jag har funnit det svårt nog att göra min pligt på en mera anspråkslös plats, för att önska mig stå på en högre. Jaså, tänkte Tom, då ban blef allena; ett barndomstycke! Det förklarar mycket i hennes karakter, synnerligen då hennes tempråment af naturen är melankoliskt. Men för att ännu en gång citera Salomo: En lefvande hund är bättre än ett dödt lejon; — jag kan inte ha något ati befära af en rival; som redan i många år legat på hafsbotten. Hvad nu? Rival? Min kära Tom, hvad pratar du för dumheter? Du får sannerligen begifva dig härifrån, tills du återfått sundt förnuft. Följande morgon blef ett nytt fenömen synligt på apoteket — en sprättaktig, ung herre klädd, som han sjelf trodde efter nyaste Londonsmodet; hvilket likväl ej var något-annat än förra årets mod, som nu gick igen i Badmins skräddarbutiker. Tom kände