Aftonbladet – 21 juni 1873, sida 3

forna tider, då man lade menniskor på sträckbänken för att tvinga dem till bekännelse! Hvarför det? Dörföre, att då skulle jag kanske inte förmått uthärda tortyren, men i ängsten påtagit mig brottet och mistat lifvet. Man brukade hänga de olyckliga den tiden och göra ett slut på deras elände; då hade det ock blifvit ett slut på mitt och ingen annan än jag hade träffats af tadel. Ni glömmer, inföll Tom, alldeles förvånad, att då skulle jag, liksom alla andra, ansett er skyldig. Ja, sannt, sannt! Det var en dåraktig, orätt tanke. Nej, jag tog inte bältet och derför skulle det inte heller varit min själ till gagn, om jag hade sagt att jag gjort det. Osanningar ha ingen välsignelse med sig; ingen välsignelse! — Mr Thurnall! utropade hon häftigt, men tystnade åter. Hur är det, min beskedliga Grace ? sade doktorn vänligt; han började verkligen frukta för att hennes förstånd blifvit förvirradt. Jag räddade ert lif! Ja, Grace, det gjorde ni. Aldrig har jag tänkt att derför bedja er om någon lön; men nu måste jag göra det. Vill ni som vedergällning lofva mig en sak? Hvad ni önskar, så visst som jag är en man af heder. Jag vet att ni ej kan bedja mig om något som vore er ovärdigt. Tom sade sannt. Kanske var det kärleken som gjorde Tom klarsynt deri, att hemligheten måtte varit hvilken som helst, så vore den trygg i denna unga qvinnas hän. i (Forts.)