Aftonbladet – 20 juni 1873, sida 3

Har ni hört något derom? — något mera sedan dess? Inte det ringaste; men... Till Toms förvåning drog hon ett djupt andetag, liksom hade hon blifvit qvitt en häftig förskräckelse. Ett moln lade sig öfver hans ansigte och han höjde ögonbrynen. Var hon således ändå, när allt kom omkring, skyldig? Med kärlekens snabba blick såg Grace det förändrade uttrycket i hans ansigte och utbrast med lidelsefull häftighet: Ja, misstänk mig; gör det gerna, om ni så vill! Gif mig endast tid! Skicka mig i fängelse, ehuru oskyldig jag är — lika oskyldig som det döende barnet der borta. Gud gifve att jag vore döende, liksom hon! Unna mig endast en liten tid! O, hvilket elände! Jag hade hoppats att ni glömt... att det var förloradt i sjön... att... Hvad säger jag? O, gif mig blott tid! Och dermed sjönk hon ned på knä för Tom och vred sina händer. Miss Harvey! Detta är er inte värdigt. Om ni är oskyldig, hvarpå jag inte tviflar, hvad behöfver då hvarken ni eller jag dylika förklaringar ? Han fattade hennes händer och upplyfte henne, men alltjemt kastade hon ängestfolla blickar omkring sig, än uppåt, än mot jorden, lik en jagad hind och bad med ord, som bröto fram öfver hennes läppar likt dämpade snyftningar och under den grufligaste ångest: O, jag vet intet — Gud hjelpe mig! Men jag vill försöka att få reda på det — jag vet att jag skall finna det! Haf endast något tålamod; haf tålamod med mig en liten tid och ni skall få se, sir, att jag skall skaffa er bältet tillbaka. Då — då vill ni ju förlåta? — förlåta ?x (Forts.)