Aftonbladet – 20 juni 1873, sida 3

de goda budskap om Gud, som denna herrliga, gamla verld och mitt mikroskop och mina böcker ha att lemna mig. Nej, Grace, jag har något bättre nytt att förtälja för er, om ni vill höra mig.? Han gjorde ett litet uppehåll och rösten blef mera. vek: Låt presten säga hvad han vill; Han, som skapar sådana varelser som ni, Grace, och som sänder dem till denna verld för att trösta de lidande och elända, måste tvifvelsutan vara en barmhertig Gud. Lydert eget milda bjertas röst och låt ej längre martera er af dessa dystra drömmar. Mitt hjerta! utbrast hon klagande och med sänkta blickar; o, det är bedrägligt och ondtl Då ville jag önska att mitt vore så med, sade Tom; men det mätte inte vara så, då det är så olikt ert. Låt oss stanna här, Grace; jag önskar säga er något. De befonno sig just nu vid en grind, som ledde ut till körvägen. Då de kommo fram dit, lade Tom handen på grinden, för att Grace skulle stanna. Hon gjorde så, halft förskräckt. Hvarför kallade han henne Grace? Jag önskar tala med er i ett ämne, som jag visst för längesedan bort förklara. Hon såg upp på honom med ett uttryck af öfverraskning i sina stora, mörka ögon och blef allt blekare medan han fortfor: Jag borde för längesedan bedt er om förlåtelse för några hårda och opassande ord, som jag yttrade vid dörren till ert hem. Denna dag har verkligt kommit mig att blygas för... Längre kom han ej, innan hon häftigt och med svårighet framstötande orden ut: brast: Bältet? Bältet! O, min Gud, min Gud!