Aftonbladet – 20 juni 1873, sida 3

började hysa aktning, icke blott för hennes hjerta, men äfven för hennes omdöme. Slutligen yttrade Grace med ett uttryck af oro: O, att jag blott kunde tro allt dettal... Men är det ej att vilja brottas med Gud? Jag känner inte hvilken sorts Gud mi tillbeder, Miss Harvey. Jag tror på den som har skapat allt detta! Tom pekade på den sköna skogen, på den ljusa himmeln — — att döma at hvad pi talade till det sjuka barnet, skulle jag förmodat att äfven ni tror på Honom. Men det är möjligt, att ni i stället tror på det väsende, om hvilket metodistpresten predikar — på en Gud, som ämnar nedstörta i eviga qval hvarje menniska, hvilken inte varit i tillfälle att åhöra besagde prests Arcanum, för att frälsa henne undan hennes skapares straffande händer. Hvad menar ni? frågade Grace, bestört både öfver Toms ord och det sarkastiska uttrycket i hans röst. Hvad jag menar, kan göra detsamma, men hvad menar ni sjelf? Hvad hade niför en tanke, då ni sade att den som räddar lif räddar ock odödliga själar ?. Gifver man dem inte i det samma tid till att ångra sig? Hvad blir det af menniskorna, om de kallas hädan midt under sina synder? Om ni hade en son, som ni inte fann lämpligt att behålla hemma wyvar, skulle då det förhållandet att han vore en dålig menniska — ja, den största skurk på jorden — vara ett gällande skäl för er att kasta ut honom på gatan för att lefva af stölder och sluta med att bli för evigt förlorad? Nej; men hvad menar ni härmed ? Jag menar, att jag inte tror att Gud, då han skickar en mensklig varelse ur denna