allt detta och ändock nöjd att stanna och lida. Hvilka mystårer lågo icke dolda inom menniskoanden, — dunkla gåtor, till hvilkas lösning visserligen icke den menniskokännedom, hvaraf Tom berömde sig, gaf honom klaven! Orm jag i morgon dag blet lizgande lam för hela lifvet till följd af ett fäll, ett slag, som jag sett märgen starkare man än jag blifva — sku!!? jag då inte önska ett ör gon talade med mig, som hon har talat vid denna unga flicka? Och för en minut erfor han nu, liksom mången gång förat, en djup längtan att ega Grace — en längtan, som fördref alla mörka misstapkar pr hans själ. NN måste jag tala vid ermors, sade han ; ni har bättre sällskap än hvad jag är och jag hör henne komma in Tom öfverenskom möed arrendatoörns hustru om ett och arnat rörande den sjukas värd: Då Han ter komvivjsvari QGrapp borta... sJaäg villhoppas attint Har kram bort, henne. ao HEN BTO I gg on Åh, nej; Hon har varit här en timme; kon måste ch hem nu; för att laga qvällsvarden ät Sin mors Hon är en god flickas, sade Tom och såg efter Grace, under det hom gick nedför gångstigen. j Hon är en himmelens engel, tir, sva rade arrendatoyskan, Aldrig gå tre dagar om, utan att hon, Bedam skolan är slut, kommer hit upp för avt trösta mitt stact kars barn — och oss alla med, för resten, Hennes ord falla som en himmelsk dagg öf ver våra själar, Skada, sir, att ni inte följde henne hem. ; Det skulle jag gerna gjort, men folk kan så lätt börja prata, om två unga personer ses promenera tillsammans en söndagsgväll,