rynare. Den fasta delen af befolkningen består af utzbegerne, som äro jordbrukare, och tsarterne, som idka handel. Den nomadiska I befolkningen omfattar deremot flere stammar, bland hvilka vi vilja anföra yomuf)therne, som bebo den sydvestra regionen i loch föda sig med äkerbruk, tschaudorerne, I hvilka betrakta sig såsom öknens herrar, samt khirgiserne och karakalpakerne, som .med sina hjordar flacka omkring. på högra ; Istranden af Oxus och i trakten af Aralsjön. ) Khanatet hade fordom flera stora och be-tydande städer, hvilkas skolor till och med iha vunnit stort rykte. Zamakschari, den lärde arabiske lexikografen, och den berömide läkaren Avicenna ha båda studerat i I dessa städer, men af den lysande forntiden finns intet spår qvar. Mongolernes invasion hade förstört allt, och derefter följde turkiska horder, som förjagade den iranska be folkningen och spredo råhet och barbari öfI verallt. I Kbivas historia erbjuder efter denna period blott en följd af revolutioner, i hvilka län den ena, än den andra stammen har öfTvermakten och beherrskar alla andra. Den nuvarande dynastien har innehaft tronen Ifrån början af detta århundrade, men den Thar endast under oupphörliga strider kunTnat försvara sin makt. Byarne äro ständigt eit rof för de kringströfvande stammarne, hvilka utplundra och brandskatta I dem ostraffadt. Grus och ruiner ser man öfverallt, de fordom fruktbara åkerfälten ligga oodlade, och. steppen griper alltmer omkring sig. Under sådana förhållanden kan Khiva l omöjligt stå i någon vänskaplig förbindelse med de asgränsande staterna. Hofvet i Teheran kan icke med likgiltighet äse khanatets slafmarknader, dit horderna från Turkestan föra såsom slafvar de fångar, de tagit från byarne vid den persiska gränsen. Man har räknat omkring 20,000 at dessa fångar. som begagnades att plöja utzbegernes åkrar eller arbeta i fabrikerna. Denna summa har sannolikt icke förminskats, ty slafhandeln är ännu i ständig tillväxt, ehuru regeringen i Teheran har hotat att ställa khanatet till räkenskap och flere gånger börjat rusta sig. Hon har dock aldrig haft mod att gripa verket an med kraft, men hatet mot Khiva är kanske derför desto större. Hvad angår Buchariet, så har det äfven orsak att beklaga sig öfver stammarne från Khiva, hvilka onppbörligt öfverskrida dess gränser; emirerne äro nödsskade att föra ett guerillakrig, som blott bidrager att hälla vid lif den hundratriga fiendskapen mellan dessa båda länder. En enda makt kan uppträda med eftertryck mot Khiva, och detär Ryssland. Såsom herrskare öfver en del af CentralAsien har Ryssland alltid insett, att Khivas sjelfständighet, en sjelfständighet, som uppenbarar sig i plundringar och röfverier, är icke allenast en olycka för det, utan en utmaning mot det och en fara för dess säkerhet. Det kan icke bibehälla sitt inflytande på dessa trakter utan att utöfva ett slaga polis, beskyddande de folk, som äro det underkastade, mot invasion från Khiva. Khaaatet har dessutom blifvit en tillflyktsort för kossackstammar, som bebo trakten omkring Kaspiska hafvet och ständigt göra uppror mot ryska regeriogen. Slutligen är det otvifvelaktigt, avt den europeiska handeln, hviiket här vill säga detsamma som den ryska handeln, i eu del af Centralasien obeskrifligt skadas och hämmas af det laglösa tillständet i Khiva. Ryssland är sinnadt att ästadkowma ordning, Dess intresse säväl som dess värdighet mana det atticke låta trotsa sig af en så obetydlig stat; det försäkrar för öfrigt, att det är den europeiska civilisationens sak, det vill förfäkta mot den oblyga asiatiska doktrin, som Khiva vid alla tillfällen bär på läpparne: vi ega rättighet att gå in på ert område med våra karavaner, men I egen icke tillktelse att sätta er fot på vär mark — om I kommen dit, ären I dödens barn! Ryssland, som vill utvidga sitt inflytande i Asien, är icke sinnadt att finna sig i ett så löjligt trots. Sö länge Ryssland ännu icke hade låtit sin fava svaja i Samarkand och Krasnovodsk, bekymrade sig regeaterue blott föga om tsarens hotelser. De mottogo de ryska sändebuden med Jätsad höflighet,lofvade guld och gröna skogar samt förpligtade sig att af. hålla sig frän alla plundringar, men tänkte allra minst på att uppfylla dessa löften, emedan de bakom siza sandöknar ansågo sig l: fullkomligt trygga för alla anfall; men se dan det ryska herraväldet både genom handelsförbindelser och eröfringar har ryckt dem närmare, har regeringen i Khiva insett, hvilken fara hotar landet, och sökt afvärja henne. Hon skickade först talrika deputationer till Khokand, Yarkand och Kabul för att söka förbund. Urskickade från Khiva hade de senaste ren genomströfvat alla trakter i Turkestan för att uppmana till ett heligt krig mot de otrogna ryssarne, Regenten har förgäfves vändt sig till Konstan l! tinopel, och slutligen har han i Kalkuttal. bönfallit hos den indiske vicekooungen bäde l: om hans mellavkomst ech om understöd il vapen och pencingar. Lord Norihbrook in-: skränkte sig till att gifva det goda rädet,attde skulle söka lefva i fred med sina grannar, respektera folkrätten och skydda handeln i stället för att skada den. Allt detta var likväl icke egnadt att lugna khanen för den hotande utsigten till ett ryskt anfall, som knappt skulle utebii. Ryssland hade nemligep redan är 1869 uppställt militärposter på östra kusten af Kaspiska hafvet, och det hade invid gränsen till öknen nppfört ett betydligt fäste, hvarifrån redan flere vetenskapliga expeditioner hade utgätt såsom förelöpare. Sedan khaven säledes förgälves hade begärt sina grannars understöd, predikat det heliga kriget och baltat på alla dörrar, till och med på de otrognes, insåg han. att för honom ingenting annat var att göra än att böja sig för Bin fruktansvärde motståndare och gifva sig på näd och onåd. Mot silntet af är 1871 skickade han två ambassader till Ryssland. Den ena, som bestod af sex personer, med Mehemmed: Emin i spetsen, ankom deh 27 Febr. till Alexandrovsk, för att derifrån begifva sig till Tiflis och till etorfursten framlemna en vänskaplig depesch, hvari man förpligtade sig att frigifva alla de ryska undersåter, som höllos i slafveri i Khbiva, Oaktadtsän debuden blefvo mottagna af öfverste Lama-l. kin, som var kommendant i fästningen Alexandrowsk, fingo de icke tillätelse att begifval sig in i Daghestan; ty storfursten lät dem: veta, att han icke ville se dem, och befallde: dem atv ätervända hem. Den andra beskick-: ringen var icke lyckligare. Ambassadören ; E i; skulle resa till Petersburg och till tsaren