—-——— NR GMp ENDA TEN RDR PR Fen on han att Grace såg icke blott lika mycket som han, men äfven vida mera. Hennes gyar voro korta, blyga, tveksamma, men hvart och ett fullt af tanke-och Tom fann snart att han sammanträffat med en själ, som egde alla poesiens elementer och blott fordrade ledning för derag utveckling. Hvilken sju-himla-boren blåstrumpa, hon skulle varit, i fall olyckan gjort att hon blifvit född i en högre samhällsglass! tänkte Tom ett ögonblick; men då en upplyst man en gång väl börjat samtala med en skön qvinna, vill och måste han fortfara, blott för nöjet att låta höra hvad han vet, är hon också endast skollärarinna vid ett fattigt fiskläge; och i hemlighet leende öfver sin egen fåfänga, fann sig Tom snart i föll fart att berätta hvad skönt han gett: under sina resor. Och hon svarade med stilla uttryck af förvåning, intresse och ledsnad öfver sin ringa erfarenhet, tills Tom, för nöjet af att fremkeila hennes förtjusning för det Underbara, i synnerhet då han sjelf framstod i en väcker dager, gick så nära sanningeng gräns, han med heder kunde göra det. Och Grace, stackars enkla ficka, drrick hvart ord som ett berusande vin, rädd att förlora en enda droppe. Äfventyr med ädla vildar på Söderhatvots palmbeskuggade korallöar, strider med snikna röfvare i Greklands bergtrakter, vistande hos modiga indianer i den fjerrap vesterns snöhöljda bergsländer eller hos fega Mmexikanare, der cactus och agaven växa jättehöga. under tropikens brännande gol — hvilken man han var! — Hvar hade han icke varit? Hvad hade han icke sett? Och hurn hade han ej blifvit bevarad — för henne?