ken. Grace väl hundra gånger hade lärt barnen: . Kurnockity kå, kuruckity ka; Vi älska hvarandra ti två, vi tvål Skogen slnmrade i gvällsolens guld och ofvanför hvältde sig det omätliga blå, likt ett leende af Gad. Han skall skaffa mig rätt! tänkte Grace. Håll dig till Herren och bida tåligt, och Han skall göra din rättfärdighet klar som ra och din rättvisa sak som middagens gol! Efter denna tanke gret hon ej mer, Var det belöningen för hennes tro, att Tom började tala med henne? Han hade gått vid hennes sida, allvarsam, men icke nedstämd. Det är sannt, att han hade misstänkt Grace — att han ännu gjorde detta; men scenen med deån döende fickan hade icke varit något gyckelspel; i den fanns ingonting att misstänka, ingenting att hånle öfver, Den lugna frid, som hvilat öfver hela detta uppträde, hade uppmjukat hans af verldsyvisheten hårdnade sinne och återväckt känslor, alltid för honom ljufliga, dem annars blott äsynen af hans: fär eller brefskrifning till honom förmådde framkalla. Besynnerligt nog, hade hos Tom Thurnall tankarna på Grace och på hans gamle far blifvit sammanfogade till ettoupplösligt helt. Hvilken öm vårdarinna hon skulle vära för honom! Frots.de misstankar, som han icke heller nu kunde besegra, kände han derföre i denna itund en ionerlig ömhet för denna unga vinna. Dessutom — hade hon icke räddat äns lif? Det var då väl icke för mycket m han talade med henne. Han började tala om det sköna skådespel atären upprullade på alla håll för deras gon och med icke ringa öfverraskning fann