nn f dess följder, sedan den första sinnesskakningen hunnit lägga sig. Jag skall skicka upp ett lugnande läkemedel, som: ni mäste lofva mig att taga in; Som ni vet står ni i en liten förbindelse till mig för hvad som nyss passerat; den måste ni afbörda er genom att taga min medicin, Grace lyfte långsamt blicken till .bonom. Det låg en halft skämtsam. ömhet i bans sh som var ny för henne och som gaf enne en känsla af sällhet. Jag skall göra det; jag lofvar er det. Men jag är redan så mycket bättre; jag försäkrar att jag nu kan gå ensam !Hon drog sakta sin arm undan hans. Deretter gingo de en stund tysta bredvid hvarandra, Grace höll sin slöja nere, ty hennes ögon voro fulla af tårar. Hon älskade denne man med en djup, oändlig kärlek; den saken bjöd hon icke tillatt förneka för sig sjelf. Gud hade gifvit honom åt henne och henne tillhörde-han.Hafvet, det alltid hungrande, som ständigt fikade efter att -uppsluka allt hvad lif och anda har, just detta haf, som ingaf henne en sådan fasa, hade nödgats afstä honom åt henne, den enda qvarlefvande vid den stora dödsfesten. Och nu visste Grace likväl att denne man misstänkte henne för ett lågt ochafskyvärdt brott! Huru förskräckligt! Hon hade intet annat medel för att rättfärdiga sig än genom sin försäkran, och hvad skulledenhjelpa? Stora tårar runno, en efter annan, ned för bennea kinder; hon hade behof af all sin styrka för att icke utbrista i högljudd gråt. Hon såg sig omkring. Under den sköna sommarqvällen var allt idel glädje och sällhet. Vägens kanter lyste grannt af blommor, svalorna jagade efter hvarandra under jublande skrik, ringdufvan kuttrade inne i skogen sin visa, gammal som jorden, hvils