Aftonbladet – 18 juni 1873, sida 3

basuner, basetthorn, dubbelflöjter, dubbelfiageoletter, oboen i former, som man icke känner, några s. k. engeleka horn i flera variationer, alla böjda i en vinkel, och serpenter af trä och messing, långa crmslingrande tingestar med ett munstycke å sidan o 8. v. — med ett ord en mycket brokig samling. Ojemförligt mycket intressantare och mer populära äro likväl de gamla klaviaturinstrumenterna. Man ser här små spinetter från det föregående århundradet, några gamla kammarorglar, men i synnerhet måste man stanna vid de verkligen musikaliska relikerna. Här finns t. ex. Schuberts klaver af någorlunda nytt datum, tillverkadt af Aloys Graf; vidare är här det klaver, velches die Stadt Paris dem kompositeur Louis van Beethoven verehrte. Öfver klaviaturen står det verldsberömde namnet: Erard Fröres å Paris, Rue du Mail n:r 37. 1803. Så såg således för 70 år sedan en Erardsk flygel ut, som staden Paris skänkte till den ärekrönte kompositören! En smal låda af 5, oktavers bredd på tre spinkiga, vacklande ben och med fyra pedaler placerade bredvid hvaranåra; slår man an tangenterna, så framlockar man de ömkligaste klagande ljud, en hel kyrkogård af för länge sedan aflidna harmonier. Tarfligare ännu är Mozarts lilla usla klaver med sina svarta trätangenter, och Haydn spelade på en Wien-spinett från 1790, som knappt mäter halfannan fot i bredd och 3 fot i längd. Det är någonting spökaktigt rörande att vandra bland dessa gamla, bristfälliga instrumenter, der dock musikens konungar ha funnit sina riken, och man begriper icke sammanhanget mellan dessa cländiga medel och de ernådda resultaten. Bland violinerna hänga här en mindre och en större, hvilka båda ha tillhört Mozart, men de ega knappt någon annan betydelse än just den att en gäng ha varit hans — för reliksamlare kan detta vara betydelse nog; de äro till salu. Denna samling af instrumenter finns i mellersta rummet i en mindre paviljong på terrängen mellan hufvudbyggnaden och maskinsalen, hvilken är afsedd att innehålla Beiträge zur Geschichte der Gewerbe und Erfindungen och Frauenarbeiten-, men de öfriga Beiträgeäro icke synnerligen talrika, och qvinnoarbetena rymmas också på ett efter förhållandena här mycket anspråkslöst område. Bland de historiska bidragen finns här en utställning från en bildad hattmakare, som i min tanke borde ha medalj. Han har nemligen framställtt -Die Geschichte der Hutform seit Anfang des 17 Jahrhundertsoch gjort det bra. Han börjar med en väldig Walensteins Hut-, en gröngrå, bredskyggig, täthårig filthatt med strutsfjäder af samma färg som hatten och ett svartrandigt sidenfoder på bordets underkant, samt fortsätter så med andra hattar från 30-åriga kriget — grå med blå strutsfjäder — och från spanska successionskriget. från rococeotiden, revo utionsperioden, direktorii tid, de former, som våra farfäder stoltserade i, och dem, med hvilka våra fäder betäckte sina hufvuden, samt visar oss slutligen de elegantaste moderna från 1873. Under det att rococcotidens svarta filthatt med sitt trekantiga, uppvikta breda brätte ännu är rätt vacker, och den första revolutionshatten med sin höga, tillspetsåde kulle, omvirad med röda band. icke heller är så illa, så blir fallet, då vårt århundrade begynner, stort och förfärligt. Jag vill icke tala om det ofantliga, svarta, stela filttak, som placerades på bufvudet af personer i uniform och som bars på tvären likasom för att betäcka skuldrorna, eller om damernas grå, ludna filtbyttor med det stora skygget i nacken — det finns dock ännu en smula karakter i dessa urartningar — men från 1804 begynna cylindrarne. Härmed är alltsagdt; från den dagen är all form borta ; det gäller blott att variera skorstenen, och stundom lyckas det att vöra honom litet värre. stundom litet mindre ful. r 1820 anföres såsom begynnelsetiden för silkeshattarne. — Seiden-Zilinder-Hite. det ligger någonting slickadt i de båda tyska S-ljuden. som ir rätt karakteristiskt — och just på detta höga atvecklingssteg af kultur, då silket trängde sig in, der harskinnet förut hade herrskat, stod skönhetssinnet i battmakarebutikerna ungefär på nollpunkten. Skorstenen har nu blifvit rökförbrännande, bredast i kullen, mycket hög, smal vid pannan och med ett helt snabbt, horisontelt löpande brätte nedtill. Silkesbeläggningen har dock ångt ifrån ännu blifvit glatt, hatten är påtaglisen en med stenkolssot utvändigt besatt skorStansPinen Senare blir cylindern lika uppoch och nedtill och ännu högre; brättet bibehåller ig smalt; småningom vidgar sig brättet, pipan år svaga inböjnivgar på midten, och brättet svaar sålunda i en behaglig våglinea fram öfver rofilen ; derpå knappar brättet åter in sig, utridgar sig åter, och så fortfar det ännu i dag. England tyckes man hålla på de smala brätena, i Frankrike gör modet dem för närvarande reda. Till denna framställning af hattformalonernas utveckling sluter sig i afbildningsr en edogörelse för en lång rad sf år, huru man vackast klipper svansarne på hästar, och här är utan vifvel mycket att lära. i fall man orkar genomse etta calleri, hvilket jag tyvärr icke förmådde. Je historiska komparativa utställningarne afsluas derefter med ett litet försök till skodonens istoria, hvilket dock icke blifvit mer af än en ntydan. För öfrigt innehåller denna afdelning rest modeller i många olika tekniska riktningar; en detta tyckes dock icke höja sig öfver hvad lan kan finna på hundra andra ställen.