Aftonbladet – 17 juni 1873, sida 3

len, bortom hafvet, bortom skyn, in i det ändliga, för hvilket andras ögon voro slutna. Tom hade närmat sig utan att bli benärkt. Han stod nu och betraktada taflam siter eget godtycke. De båda unga flickorna voro så intagande vackra, att han ogerna störde dem; dertill hvilade öfver hela platsen ett drag af soligt lugn, som på en gång värmde och rörde hans manliga hjerta — ett lugn, som han befarade att genom sitt uppträdande störa. Han erfor en längtan — ban visste knappt hvarför — att höra hvad Grace berättade. Henres röst var så klar, ehuru låg och mild, att hvart ord trängde ut till honom. Det var den gamla, sköna legenden om len heliga Dorothea: — Och så plågade vch misshandlade de henne på måhga via och förde henne derofter ut för att dö. Och medan hon uppsaf sin anda stodo de der bredvid och skratjade, Men straxt derpå stod midt ibland lem en gosse, den vackraste man kunde se på jorden, och han höll i sin hand en Korg ull af skönare blommor och frukter än n sot mensgkligt öga sett. Och han sade: Dorothea sänder eder dessa från den himmelska srädgård, om hvilken hon talade med eder. Vilja ni nu tro henne? Och innan de hunno vara något, var han åter försvunnen. Och Theophilus såg på blommorna och smakade oå frukterna och ett nytt hjerta växte up nom honom. Han sade: xDorotheas änd skall vara min Gud och liksom hon villjag lö för honom. Härat ser du, min älskling, att ljufligare rukter och skönare blommor än dessa finlas der, dit du snart går. Alla denna verllens bästa gåfvor skola synas torftiga och ärdelösa emot den herrlighet i ett bättre and, som Han skall visa dig; men äfven