Aftonbladet – 17 juni 1873, sida 3

ramför sig en af natnrens egna taflor, könare än någon, tecksad och färglagd ut en dödlig hand, och inom en ram at len mörka dörröppningen samt begjuten af n ljusflod af den nedgående solen. Taket i rummet var mörkt, med eksparrar, väggarna voro af blekgul färg, fönstret var öppet och kring de breda fönsterposterna klängde friska, grönskande rankväxter. Öfver fönsterposten höjde sig en blommande törnrosbuske, en hög spira af blå biskopsmössor och en högröd lychnis lik en eldsläga. Och bortom sägs det djupblå hafvet, som i fjerran smälte tillsammans med den klara ljusblå skyn. Vid fönstret stod en soffa, klädd med gammalt mörkt skinn, mot hvars dunkla färj två figurer klart framstodo, hvilka sutto sj denna soffa; och då Tom väl en gång hade fäst blicken på dem, såg han ingenting annat. Den ena var den sjuka flickan, en fin och gänglig sjuttonårig varelse, med magra, hvita kinder, på hvilka en liten hektisk rodnad brann. Hon stödde smeksamt sitt hufvud ot Grace Harveys axel och hennes långa ljusa lockar blandades med Graces mörka, rika flätor, medan de två sutto så, kind intill kind och hand i hand. Den sjukas ögon voro slutna och Tom trodde först att hon sof; men kring hennes läppar lekte ett stilla leende och allt emellanåt drog bon sin hand ur Graces och förde den till ett bläd med friska smultron, som låg iden sistnämndas knä. Tom märkte nu att hon med stort intresse lyssnade på Grace, som med sin ljufva, afmätta röst berättade nåsot för henne. Berätterskan höll sitt hufvud högt; ansigtet var belyst af solen och le stora, mörka ögopen blickade ut i rym