Aftonbladet – 16 juni 1873, sida 3

vrede. Han satte nemligen sitt bestämda pris på fisken, och retade man honom, så a det lätt hända att han icke köpte någon alls. Ni, gamla tjuguprocentare! röt löjtnanten, sedan ni gjort er en förmögenhet af dessa fattiga menniskors mödosamma arbete, ämnar ni på köpet nu förgifta dem med er stinkande fisk ? Hör på, löjtnant, sade gamle Beer, hvars son i denna stund var gkyldig Treludåra trehundra pund, bäst att hvar och en sköter hvad honom tillkommer. Ni har kustbevakningen på er andel och vi ha vårt fiske. Vi äro genom lag och rätt fria fiskare; ni är inte vår herre, och det skola vi låta er få känna. Jaså, ni ämna låta mig få känna det? Löjtnanten var eldröd af raseri och kunde knappt tala. Jaha; sticker ni hufvudet inom mina portar, så klyiver jag skallen på er, om jag också skulle få hänga derför. Jaså, ni ämnar klyfva hufvudet på mig ? Jaha; fördöme mig, gör jag inte det! Och den gamle, gråskäggige sjökungen satte händerna i sidan och såg ganska resolverad ut. Mina herrar, mina herrar, för himlens skull ! ropade den stackars presten, detta gär sannerligen för långt. Mina herrar, sammanträdet är upplöst. Det var det bästa som kunde göras; det borde aldrig blifvit utlyst, sade den ena efter den andra, Och då någon, i det han gick ut, mumlade ett par ord om okända doktorer som lägga sig i hvad som icke rör dem, mumlade Treiaddra till svar: Kastan i hamndammen !