Aftonbladet – 16 juni 1873, sida 3

— Eldsvådan i Hernösand. Om denna pr telegraf redan bekanta olycka berättar Hernösandsposten för sistl. onsdag följande: Kl. half 12 i söndags oroades man, under påfågade gudstjenst, af häftig klämtning. 1d ade utbrutit i tullpackhuset. I ytterlig oro störtade folket ned till packhusbryggan. Vid kyrkdörrarne rådde en förfärlig trängsel. Rökmolnen från packhuset Syntes på långt afstånd, och då man anlände till stället visade sig en nästan tröstlös anblick. Packhusets torra spåntak och virke brann som fnöske, och lågan stod högt i sky. Vinden var ganska stark, och i hvarje ögonblick väntade man, att elden skulle sprida sig till de många tätt sammangyttrade byggnaderna i packhusets närhet. Mången anade en ny upplaga af Gefle-branden. Med berömvärd skyndsamhet anlände emellertid brandredskapen. Genom ordning och raskhet hos manskap och befäl samt genom det goda bistånd, som lemnades af besättningarne å de i hamnen liggande fartyg, lyckades man dock begränsa elden till det först angripna huset, hvilket nästan helt och hållet nedbrann. och redan omkring kl. 2 var all fara förbi. Men mycken möda kostade det att rädda de omgifvande vaT naderna, hvilkas tak gång på gång fattade eld. Störst var faran för tullhuset. Då man efter eldsvådans slut gick upp i dess vind, befanns taket genomborradt som ett såll. Äfven stadskällarens tak blef temligen illa åtgånget. Mindre skador ledo apotekaren Lidbergs och rådman Sjödins uthus, äfvensom handl. Häggs gård. Kolen från branden fördes vida omkring i staden: eld nedregnade på taken af handl. Holmbergs, enkefru Bibergs m. fl; gårdar; ända bort på Östanbäcksgatan nedföllo brinnande kol. Hvad som i ej oväsentlig mån bidrog till den lyckliga utgången var den omständigheten, att vinden under eldsvådans fortgång betydligt saktade af. Släckningsarbetet var utmärkt vackert och län: der vår brandkår, dess befälhafvare, chefer och manskap till synnerlig heder. Bristande vana vid disciplin torde vara ett hufvudskäl, hvarföre stadens vid brandkåren ej inskrifne invånare ej vid eldsvådan gjorde all den nytta man kunnat önska sig, och vi få för detta påstående ett ytterligare stöd i de värderika tjenster, som gjordes af åtskilligt manskap med vana vid disciplin. I första rummet tänka vi härvid på de hurtiga besättningarne å de i hamnen liggande fartyg. S nnerlig tack förtjenar norska fartyget S:t Olafs befälhafvare, kepten Abraheamsen, hvilken infann sig med hela sin besättning och äfven skickade bud till de öfriga norska skeppens befälbafvare med uppmaning att inställa sig. Desse norske sjömän bidrogo väsentligt till det raska släckningsarbetet, likaså besättningarne å de svenska fartygen Aurora (kapten Andersson) och Wilhelm ya ther (kapten Norberg). De båda sistnämnda beättningarne förde äfven segel med sig i land r att i händelse af behof användas. En afdelning artillerister, under befäl af sergeant Södervall, lade ock kraftig hand vid arbetet! Vid rådhusrättens sammanträde påföljande dag hölls undersökning rörande eldens uppkomst, och syntes af de afgifna berättelserna framgå, att elden, hvilken först varsnats i packhusets nordvestra hörn, mellan röstet och väggbandet, uppkommit genom gnistor från skorstenen å den förbifarande ångaren Nyvik. Det nedbrunna tullpackhuset var för omkring . en månad sedan assureradt i bolaget Skandia för 2500 rår. Under det föregående året hade såväl detta som tre andra staden tillhöriga hus stått oförsäkrade — en ganska betänklig försumlighet från drätselkammarens sida. — Till tullpackhus har drätselkammaren provisoriskt upplåtit det s. k Örmanska macasinet