Aftonbladet – 16 juni 1873, sida 3

relse bedrifves i vårt land. En man stiger fram och har något att säga — i högsta grad dunkelt och onödigt. En annan måste svara bonom — med lika odugligt prat och trots alla rop på tystnad och till ordningen ! börjar ett längt samtal kors och tvärs, tills efter en fjerdedels timmes förlopp frågan åter måste upptagas och den beklagansvärde, välmenande mannen, som först framställde henne, finner sig i en vida mera b svärad ställning än dä han började, lycklig nog, ifall ban icke låtit något oförsigtigt ord undfalla sig, som gör att alla de närvarande med öppet gap kasta sig öfver honom, så som en orsak till alla deras bekymmer. Det oförsigtiga ordet uteblef icke heller, men mr Penruddock, hvilken, såsom redan blifvit nämndt, var af ett grälaktigt lynne, gaf ett sidohugg ät mr Treluddra, förnämsta fiskköparen i Aberalva; hvarpå Treluddra -— hvars samvete sade honom attidenna stund en hel kärrlast fisk låg på bang bakgård i olika grader af upplösning, emedan han hellre lät den förderfvas än han satte ned priset — reste sig vredgsd från sin plats: Om någon af den här komiten vågar sticka sin näsa in på min bakgård, så lofvar jag att han aldrig skall glömma det be söket, så visst som jag heter Treluddra! En mans hus är hans borg, det säger jag, och den, som gör en sådan hemgång som här föreslås, han får med mig att göra, jag säger inte mera. De som känna mig, veta hvad jag menar och dermed punkt! Detta var fruktansvärda ord; gamle Treluddra förenade med sitt yrke af fiskköpare äfven det af penningutlånare och dussintals af köpingens invånare voro i skuld hos honom för summor, nedlagda i inköp af båtar och garn. Att förolämpa en fiskköpare var dessutom att draga öfver sig hela fisklägets