Det svenska skolhuset i Wien. Åter innehåller en Wien-tidning, Die Tagespresse, en synnerligen lofordande artikel om denna skolhusmodell, hvilken tyckes ädraga si, stor uppmärksamhet på utställningen. Artikeln, som bär signaturen K., är af följande innehåll: Vi äro vane att i protestantiska länder se folkskolan på ett vida högre trappsteg än det vi, så länge fjettrade af konkordatets hoppresszande band, under de senaste åren hastiga framåtskridande kunnat uppnå. Ännu är mycket ruttet i vår folkskolas tillstånd och ropar på att bli botadt, trots den nya tidens partiella lofvärda förbättringar. Vi inträda derför i de tyska och schweiziska mönsterskolorna med en känsla, blandad till en del af blygsel och till en större del af vetgirighet. Men den svenska skolav, hvad för nytt skulle hon kunna ha att bjuda oss på i detta afseende?, så frågade vi oas. Detta penningefattiga Sverige, hvars vidt utsträckta lappska provinser, i hvilka, trots deras tunnsådda befolkning, ensamt socknen Gellivare är så stor som hela Wiirtemberg, snarare är en börda än en välsignelse för det, då det icke är i stånd att draga vinst af de der befintliga natur: skatterna, isynnerhet det storartade jernbergverken — hvad skulle detta fattiga land väl kunna göra för sin folkskola? Vi tillstå, att det just icke var med nägra sangviviska förhoppningar vi inträdde i huset, hvars yttre dock med sina prydliga sniderier af nordiskt barrträ angenämt slog an på oss. Vi inträdde och befunno oss efter några steg i en stor skolsal, i hvilken man på det fullständigaste sörjt för de första vilkoren för kroppsligt välbefinnande, utan hvilket ju allt andligt blott är problematiskt, med ett efter våra begrepp verkligt slöseri med utrymme, luft och dager. Vi sågo oss förgäfves omkring efter dessa pinoredskap, de långa bänkraderna. i hvilka vår ungdom — man må för jemförelsens riktighets skull förlåta oss detta nEgot grofva uttryck — sammanpackas som sillar i så stor mängd som möjligt, ett experiment, som, andra olägenheter oberäknade, isynnerhet vid epidemier. sådana vi helt nyligen uppletfvat, har det förderfligaste inflytande. Sädana bänkar finnas icke i det svenska skolhuset. Vi se i stället små prydliga, icke för nära hvarandra ställda bord med stol och pall, hvart och ett särskildt ämnadt för ett skolbarn — en förmån, som icke en gång vära lärjungar i öfre gymnasium känna till. Vid öre ändan at skolsalen, nära taflan, står lä rarens pulpet — hvilken förefaller 0ss något för elegant — på denna matrikeln, katalogen och dagboken, hvilken han är skyldig att föra. Detta om sceneriet. Den un dervisning, som gifves barnen, är i sin metod lika rationel som efterföljansvärd. Den, som likasom vi haft att dragas med det olyckliga vilsegåendet i den nyligen ännu så fullständigt af kyrkans inflytande beroende folkskolans fabelaktiga labyrint, en labyrint, ur hvilken det fanns blott en enda räddning, fullkomligt lösslitande från all tro på hvad som lärts för att lära på nytt — skall säkerligen veta uppskatta den egna åskådningens orubbliga öfvertygelsekraft, till hvilken undervisningen i de svenska folkskolornpa systematiskt leder barnen. Der göres det, som skallläras, tillgängligtför ögat, innan man börjar docera, och lärjungen tror, icke derför att man säger honom det, utan derför att det först i bild för bonom framstälda är öfvertygande och det, som läres honom, icke öfverstiger hans fattningsgåfva, utan tvärtom är. lämpadt efter denna. Barnet häller sig noga till det sedda och förklarade och råkar icke i fara att vilseledas af sin ständigt verksamma inbillniogskraft, hvilken på sitt sätt utlägger blott halfförstådda ord. Framför allt är den geografiska undervisningen, som de så unga barnen ätnjuta, värd att uppmärksammas. På väggen hänger en karta öfver Europa, på hvilken väl länder, floder och berg äro utmärkta genom motsvarande konturer, men de särskilda hufvudstäderna och floderna blott antydda med små jernsift. På sidan om taflan i en lång rad äro på dylika stift små taflor, på hvilka städernas, flodernas och bergens namn stå. löst upphängds. Under lärarens ledning börjar skolbarnet sjelf så till sägandes uppgöra kartan åt sig genom att sätta de små taflorna på deras rätta ställen. Hvilken rolig-allvarsam lek, men också hvilken ifrig Tr TT