finde sit Herberg idet Menneskelige og Folkelige. Skulde alt dette, frågar Birkedal, ikke berettige til den Forvisning, at Vorherre, menneskeligt talt, kan ikke undvere Nordem, forudsat, at Han vil bruge det Forhaandenverende, der kan bruges? Liksom en förpost i nattens mörker vet, att härens räddning beror på hans vaksamhet, vet, att han i denna stund icke kan undvaras — saaledes, mener jeg, staaer det nordiske Folk i Verdens-Natten! Hvad är det nu som gör denna tro på Nordens mission förtjent af den uppmärksamhet, vi här egnat åt henne? Icke ensamt den omständigheten, att det i fråga varande tänkesättet obestridligen blifvit en verksam makt på flera håll i det nutida Danmark. Påträffades detsamma endast i Danmark, kunde det ju uttydas som en nationel förhäfvelse, begriplig och måhända ursäktlig såsom ett slags reaktion mot tyskeriets dogm om Tyskland som vår Herres envoyå extraordinaire på jorden. Men saken är den, att samma framtidshopp, som funnit vältaliga målsmän bland Danmarks grundtvigianer, i våra dagar synes likt en dunkel förkänsla eller aning utbreda sig mångenstädes i den skandinaviska Norden. Vi stå här inför ett i sitt slag märkligt, om ock hittills föga uppmärksammadt faktum. — I de nordiska folkens nuvarande bildningssträfvanden och nationela lif låter sig iakttagas ett tvåfaldigt pulsslag. Tillbakagåendet till det inhemskt ursprungliga, till vår odlings tidigaste skeden, för att spåra det folkligas spirande och uppväxt genom århundradena: detta är det ena. Knappast någonsin förut har man i vår Nord skådat ett så mångsidigt och ihärdigt arbete i riktningen af den nationens återgång till sig sjelf, hvilken, såsom Geijer yttrar, är under alla omständigheter lofvärd och tillbörlig, enär en sådan återgång är, der den rätt sker, vilkoret för all framgång. (Saml. Skrifter I, 6. sid. 369.) Här är ej stället att ens antydningsvis skildra det stora och löftesrika, som på detta område redan trädt i dagen. Vi fröjda oss åt detta fördjupningsarbetes fagra blomma: den nyvaknade kärleken till det nationelt urbildliga, till nordiskheten i dess ideala former. Vi förbida, såsom den nämnda återgångens mogna frukt, ett nordiskt folkvälde, uppbygdt icke på partifördowarnes, icke på klassintressets svigtande mark, men på fosterlandskärlekens fasta grundval. Vär tids stora politiska uppgift är att grundlägga och befästa de mokratien allestädes i den kristna verlden — detta Tocquevilles yttrande eger giltighet äfven med hänsyn till Norden. Men innebär denna demokratiska tidsströmning alldeles inga vådor? Endast kortsyntheten kan påstå något sådant! Flertalsregeringen — när hon rycker till sig makten endast på grund af sin egenskap att utgöra ett flertal — blir fullt ut lika rättsvidrig som det fåtalsvälde, hon tror sig kallad att undanrödja. Rättskränkningeh beror i det ena som andra fallet på förbiseendet af det sunda samhällslifvets grundlag, att hvarken mängden eller de få eller den ende skall herska, utan rättvisan, som är för alla och öfver alla. (Geijer, Saml. Skrifter I, 8, sid. 262). Står det fast, att ett mindretal, om än så -bildadt, aldrig är befogadt göra sig och sina intressen till samhällslifvets medelpunkt, så är det ej mindre visst, att icke heller den talrikaste medborgareklas sen, om än i besittning af fysisk. öfvermakt. rätteligen kan fordra att herrska, såsom vore denna klass sjelfva folket. En och samma sjelfviskhetens anda talar ur despotens utsago: staten, det är jag, och ur den falska demokratiens fältrop: folket, det är kreppsarbetaren, allmogen! Ett sådant rop ljuder i våra dagar i alla Nordens länder. Det är ett upprepande af det gamla och dock ständigt nya förloppet: lemmen, organet vill inkräkta den plats, som endast kan tillkomma organismen i dess helhet. Despo tismens, klasshatets ande går igen under jemnlikhetens mask; folkpartiet, demokratiens vrångbild, träder skymmande i vägen för utsigten mot den framtid, då upp till statens nya tempel tåga ej skilda flockar men ett brödrafolk, då aska ligger öfver afundslåga, och tvedrägt faller för sin egen dolk (Tegner). (Jemför den utförliga be bandlingen af detta ämne i brefvet om Folk partiet i Norden med särskild hänsyn till Danmark, i Aftonbladet 23—24 Oktober, 7—14 November 1872.) Likväl har han ej kunnat bortskymmas, den ljusa stråt, som leder till en för Nor den lyckosam framtid. I jemnbredd med ti dens till sitt väsen och ursprung berättigade, men i sina nuvarande skepnader oftast förvridna demokraiiska sträfvande går ett annat, sprunget ur samma rot: häfdandet af folkets uppgift såsom nation, af vår bestämmelse såsom medarbetare på ett od: lingens värf i det stora. Ett gryende medvetande härom synes utgöra vårt samhälls: lifs andra, hittills svagare pulsslag. Dess stärkande är af oberäknelig vigt för vår framtida utveckling. Ty nationalitetsiden, stäld i sin här ifrågavarande kulturhistoriska belysning, blir en sammanhållande kraft gent emot den oäkta folklighetens söndrande inflytande. Af frukten känner man trädet. Gif akt på dessa folkhöfdingar — en Lars Björnbak i Danmark, en Sören Jaabek i Norge — som nu drifva sitt spel bland en godtrogen allmoge! Kan någon upp lyst fosterlandsvän föreställa sig, att desse demokrater, eller deras själafränder, äro målsmän för det stora framtidsmålet: folkets uppfostran till sann medborgerlighet? Villigt må det erkännas, att det svenska folkpartiet hittills stått upphöjdt öfver den dansknorska radikalismens rbhet och afvoghet emot lifvets ideella intresgzen. Det naktadt