Danmark i våra dagar, tecknadt i bref. Femte bref vet. Om Danmarks framtid. Farhågor och förhoppningar. — (Forts) Norden emot Tyskland — det är Thor, Valhallasonen, emot Utgärda Loke, den på Ulfundigt svek rufvande; det är David, som, stark i tron på sin gudomliga sändning, svarar den på sin kroppsstyrka trotsande resen Goliath: Du kommer till mig med svärd, spjut och sköld, men jag kommer till dig i Herren Zebaothsz namn! Ungefär en dylik uppfattring af förhållandet till Tyskland är för närvarande ganska allmän i Danmark. Dess förhandenvaro är ingalunda oförklarlig. Väl är det en sanning, att mångfaldiga bevekande skäl tala för vänskap och sammanslutning mellan. Germaniens och Nordens stambeslägtade folk. Gemensämma forntidsminnen, gemensamma intressen i nutiden borde, synes det, leda till endrägtig samverkan mellan tyskar och nordbor för en i det väsentliga gemensam framtidsuppgift. Men här, såsom så ofta eljest, Motverkas det som borde vara af det som är. När det stora fäderneslandets söner orda om Tysklands verldshistoriska mission eller frossa i de välbekanta fantasierna om den tyske andenu öfversviuneliga höghet och förträfflighet, då vänder detta betraktelsesätt sin stingande udd mot de små nationerra i allmänhet och — mot Danmark i synnerhet. Det är, såsom redan antydts i det föregående, eröfringens tanke som döljer sig bakom det inbilska talet om der Berut Deutschlands som den framtida verldsodlingen: Messias. Men hvad inträffar? Just i de dagar, då tyskhetsförgudningen drifvite upp till en svindlande höjd, då professorerna deducera den tyska tankens upphöjdhet öfver de vanliga rättebegreppen, skalderna kappas om att lofsjunga den nye Vilhelm Eröfraren, der Mehrer des Reiches, och statistikernas tabeller gifva olyckabädande vinkar om det pangermanska väldets framtida utsträckning (jfr härom upp: satsen Les Revendications du Pangermanisme, af H. Galdoz i Revue des deux Mondesr, 1 Febr. 1871) — dä reser sig en liten nation, den svagaste bland de af Tyskland hotade, och ställer sig I jättens väg med ett: bit, men icke vidare! Mot tyskhetens pockande på sin mission atäller danskheten sin förtröstan till Honom, som vogtede Danmark saa lenge, sin glada tro: Vor Herre traenger til Danmark ! Omgjordadt med denna tro, såsom med ett styrkans bälte, blickar det unga Danmark tillitsfullt mot framtiden. Sort seer det ud, Men almogtig er Gud, Dine Fjender tillands Er og Fjenderne Hans, De er Fjender ad Sandhed og Retten, De er Fjender ad Kjerligheds-Aetten. Dog din Ven nmidder fast i det Höje, Over dig vaager Forsynets Öja! Lad kun Lovsang aflöse din Klage, Thi end lever den Gamle af Dage!: Skå ljuder den grundtvigska sången på landsbygd och i stad; men kraftigast uppstämmes han vid folkhögskolorna — fosterlandskärlekens och danskhetens bepröfvade bålverk. Här uppfostras år från år skaror af ynglingar och jungfrur, för hvilka Dannebrogen bifvit en symbol af hvad jorden eger bäst och dyrbarast. Här inplantas