icke har något bättre att sysselsätta sig med. Men idet hela gjorde detta icke Elsley till en bättre och förståndigare man i sitt! hem. Kontrasten mellan hvad han behagade nämna Valencias sympati och Luncias brist derpå gjorde honom olyckligtvis så mycket ovänligare mot sin stackars lilla hustru, då de båda makarne voro allena, och hvem kan klandra Lucia för att hon en qväll utbrast: Ack, ja, Valencia! — Valencia har snille — Valencia förstår dig — Valencia tänker — Valencia har inga barn, hon, att tvätta och kläda; inga räkenskaper att sköta, intet linne att laga. — Valencias rygg värker inte hela dagen, den, så att hon skulle vilja ligga på sin soffa från morgon till qväll, om hon inte vore tvungen att arbeta — arbeta! Nej, kyss mig inte; kyssar kunna inte försona en begängen orättvisa, Elsley. Jag hoppas endast att du inte må fresta mig att hata min egen syster. Nej; säg ingenting till mig nu; låt mig sofva, om jag möjligen kan det, och gå du i morgon och promenera med Valencia och låt din stackars missaktede hustru sitta gömd och glömd hemma. Dot för alla Elsleys böner om förlåtelse, grät hon sig till sömn. Man måste noga ihågkomwa att Valencia ej hade den riagaste aning om ati Blsley icke ansåg sig vara förstådd af sin hustru. Hade han framkastat en enda vink derom, skulle hon upptagit densamma som en förolämpning met familjen S:t Just i allmänhet samt emot sin syster isynnerhet. Ganskå troligt hade hon på sitt oförbehällsamma sätt gifvit honom ett svar, med hvars skärpa han aldrig hört något jemförligt, icke ens af stränga recensenter. Elsley gissade sig snart tillräckligt till Valencias karakter, för att inse, att han njdgader tiga mod sipa sorger, såvida han