Aftonbladet – 12 juni 1873, sida 2

dre än den nordslesvigska befolkningens fördragsenliga rätt att sjelf välja den stat, hon vill tillhöra. I Nordslesvig har man sålunda ett högst vigtigt exempel på en opposition mot annexionen. År 1866 annek terade den preussiska staten . hertigdömena, men samtidigt undertecknade Preussen ett fördrag, hvari det iklädde sig den högtidligaste och otvetydigaste förpligtelse att låta befolkningarna i Slesvigs nordligaste distrikter genom en fri omröstning afgöra, om de ville återvända under sin fordne monarks spira. Det är för denna folkrättsliga befogenhet, som representanten Kriger kämpar i riksdagen; men det är tillika en sak, hvars gång särskildt i annekterade länder förtjenar följas med uppmärksamhet. Frågan är: finns något lagligt medel mot annexionen? — enfråga, för hvilken alla andra moment, som möjligen kunna röra denna sak, tills vidare måste stå efter. Denna fråga står öfverst, ty häri ligger: finns det efter annexionen ännu en tillåtlig fördragsrätt, som erbjuder befolkningen en hållpunkt och öppnas en utväg åt henne? På den fördragsenliga sidan måste den ärlige och allvarlige politikern säledes ställa sig i denna vigtiga process. Hittills har Preussen icke satt det fördrag i verket, hvilket ålade det att rådfråga den nordslesvigska befolkningen, hvaremot det under de sju senaste åren i Nordslesvig har vidtagit en mängd åtgärder, som gå ut ifrån, att detta land är definitivt annekteradt, och behandlar det så. Den nordslesvigska saken blir säledes en mättstock för dets slags traktatsenliga förhållanden, som i allmänhet äro möjliga, sedan en annexion skett. Nordslesvig är en protest, ett medel att skärpa den politiska domen, en måttstock för det inre värdet i den moderna fördrags rätten. ss Nn