Aftonbladet – 12 juni 1873, sida 2

bland den engelska och franska pressen, I c Daily News yttras sålunda: Att det råderc ett sorgligt split i franska nationalförsam !l lingen och i franska nationen, är veterligt: för alla, men det tillkom icke en fransk minister att framhålla denna omständighet för:! dem, som beklaga ett ädelt folks olyckor. l: eller för dem, om det gifves sådana, hvilka: vilja begagna dessa olyckor till sin fördel. ! Hertigen af Broglie gör det emellertid i en ! bestämd afsigt. I detta cirkulär söker han l icke blott att på sitt lands bekostnad försvara sammansättningen af den regering, l: hvilken han tillhör, utan vädjar också tilll: de utländska regeringarne och gör anspräk : på deras sympati, i det han föreställer dem, att de lika så väl som nationalförsamlingens majoritet hotas af en gemensam fiende. Efter att derefter ha citerat detifrågavarande stället i cirkuläret, tillägger Daily News: Ett sådant språk passar för emigranterne af år 1791, och det egnar sig just icke att tvinga de främmande regeringarne att tro, att de män, som föra det, äro i besittning af fast vilja och lugn öfverläggning. Soir yttrar, att det icke kan tro på riktigheten af det referat som Times gifvit af cirkulärets innehåll. Detta skulle åtminstone vara första gången en fransk premierminister offentligen utpekade det land, för hvars administration han stod i spetsen, såsom en fara för Europas lugn och uppfordrade de främmande makterna att ha ett vaksamt öga på detsamma, i det han erkänner att det hotar samhällsordningen. Hara stark partianden än må vara, bör hon dock aldrig gå så långt, att hon bringar en fransman att glömma, hvad han är skyldig sin nations värdighet, och derför kan Soir icke tro annat än att ordalydelsen är oriktigt återgifven i Times, Om denna tidnings referat är riktigt, skulle Frankrikes politiska roll bestå uti att vara Europas gendarm, Frankrike, som omskapade verlden 1789, det demokratiska och liberala Frankrike skulle förneka sig till den grad, att det skär Vermesch och Casimir Pårier, Waddington och Felix Pyat, Cluseret och Thiers öfver en kam. Detta vore isanning en upphöjd mission! Men det är icke heller möjligt, att en fransk statsman kan ha glömt sig till den grad, att han gifver utlandet så fruktansvärda vapen mot sitt land. Om det verkligen var sannt, att revolutionen var fruktansvärdare i Frankrike än i något annat land och hotade hela verlden, så skulle ju de främmande suveränerna vara i sin goda rätt, om de i förekommande fall vidtogo de åtgärder, som de ansågo nödvändiga för sin säkerhet. De kunde ju af det cirkulär, som man med orätt tillägger hertig de Broglie, vilja hemta ett berättigande, ja en förpligtelse till att intervenera för att på en gång krossa Frankrike och demagogien. Thiers var icke blind för denna fara, då han stod så godt som vapenlös mot kommunen och såg, att preussarae voro i begrepp att intervenera. Han gjorde, som bekant är, de mest förtviflade ansträngningar för att hålla utlandet på afständ, och han förkunnade högt och tydligt gång efter annan, att Frankrike var sig sjelft nog,och att det var i stånd att allena lösa den fruktansvärda uppgift, som framställde sig för detsamma, ja, han sökte till och med att undskylla och förmildra upprorsstiftarnes förbrytelse, när han talade till utlandet. I detta ögonblick hade det likväl kanske I varit förlätligt, om regeringen hade förloIrat besinningen och ätminstone hemligen I gifvit en vink åt fienden, som blott behöft göra en liten strategisk rörelse för att framkalla ett afgörande. Att man icke en enda sekund tänkte på ett så vanärande medel, skall evigt blifva räknadt Thiers och natio nalförsamlingen till heder. Hvad Thiers icke I gjorde i ett så förfärligt ögonblick, kan det TI säkerligen icke ha fallit hertig de Broglie in att göra efter två års lugn, och på I det att hvarje tvifvelsmål i detta hänseende i må blifva undanröjdt — uppfordrar Soir på I det ifrigaste regeringen att offentliggöra utrikesministerns cirkulär i Journal Officiel. F Den 6 dennes lärer en längre sammanI komst egt rum emellan prins Napoleon och I Rouher. I ett meddelande af den 7 dennes till Kölnische Zeitung heter det derom: I bonapartistiska kretsar försäkras, att vid denna sammankomst hufvudsakligen varit tal om en förlängning af marskalk Mac I Mahons fullmakt och den varaktighet som I skulle gifvas ät densamma. Orleanisterna äro mera oroliga, än de vilja tillstå, öfver prinsens ankomst till Paris. Den af honom föregifna afsigten, att vilja göra sina rättigheter till divisionsgenerals rang gällande, har på ett obehagligt sätt berört dem. Medlemmarna af högra centern, som sjelfva hafva intrigerat för att återgifva hertigen laf Aumale samma rang, kunna naturligtvis licke göra grundade invändningar mot ett sädant steg af pring Napoleon. Dessutom ha de af systematisk opposition strängt klandrat Thiers befallning om prinsens ut visning, och följaktligen är det icke passande för dem att ifra mot hans återkomst. Men härmed är måttet ännu icke fyldt. Prins Napoleon ämnar sig till Ajaccio som medlem af generalrådet; sannolikt vill han uppträda som kandidat till nationalförsamTliogen, i hvilket ändamål en af de korsikanska deputerade skall nedlägga sitt mandat. Det säges för öfrigt, att förberedelser träffas för att åt prinsen tillställa en I glänsande ovation på Korsika. Hvad skall Iden nya inrikesministern säga derom och I hvilka instruktioner skall han gifva pre: fekterna? Om prinsen blifver vald, skall det blifva ett sällsamt skådespel att se honom sitta på samma bänk som hertigen af lAumale. På det hela stiga bonapartisternas fordringar för hvarje dag. Atskilliga deputerade af detta parti sägas hafva för