Aftonbladet – 11 juni 1873, sida 3

Ja, dem skola vi se och kanske,,. Marie såg upp på henne; hon gissade Sabinas tankar och rodnade djupt. Du tror då att — att — hon kunde inte vpttala meningen. Sabina böjde sig ned och de två sköna munnarpa möttes j en kyss. Så der, min älskling, vi behöfva inga vidare ord. Vi qvinnor förstå ju hvarandra ändå. Du tror således att det finus hopp? Hopp! Tror du då att han är så långt borta? Eller att, om han det vore, jag icke skulle kunna taga rätv på honom? Har jag för roskull vandrat halfva verlden omkring ? Nej. men jag menar hopp — hopp om att... Inte hopp, men säkerhet, om bara någon som jag känner egde mod. Mod... till bvad? Till att fullt lita på bhonom. Marie dolde sitt ansigte i sina händer och hela hennes kropp darrade, ;Du känner min historia, fortfor Sabina, Har jag vunnit eller bar jag förlorat genom att säga min Claude allt? Jag vill göra det! utbrast Marie, i det bon säg upp. blek, men med fasthet. Jag vill det! upprepade hon änny en gång och betraktade sin bild i spegeln, Jiksom hon hade väntat att åter den hemska syn skulle vis ag som eti gång så hade förfärat henne, Hksom kon genom. densamma ville stärka sitt mod för aw ao hela sanningen rätt 1 ansigtet, Efter ett par veckor reste Sabina och Marie med kammarjungirn och betjent — ty Marie var rik nu — till den gamle, sköna staden Antwerpen. Clande for deremot på jornväg ned till Soutbampton, i sällskap med Campbell, Scotöwph och den heders