dem, på det de ej skulle kunna meddela ;fransmännen underrättelser. De få personer, som smögo sig igenom tyskarnes linier, meddelade så sins emellan stridiga upplysningar, att det var svårt att få reda på, hvad som försiggick der. General Failly såg sig icke i stånd att meddela marskalken, om han stod emot en division eller flere armekårer. En ny motgång var det, att nämnde general i stället för att lemna Beaumont kl. 7 på morgonen föredrog att dröja der till middagen och då kl. 11 blef anfallen af kronprinsens af Sachsen armå. Återtåget skedde väl i god ordning; men då generalens trnpper fingo se de stridskrafter, som voro uppställda på en höjd nedanför Mouzon för att understöda dem, påskyndade de Btertåget, så att det blef en vild flykt, som ryckte med sig de till undsättning framtågande trupperna. Äfven en division af Douays kår blef öfverväldigad, då den kom fram till höjden med general Faillys, och blef tvungen till flykt. Härigenom uppstod stor oordning i fyra divisioner af armen, Vid nattens inbrott gaf Mac Mahon armåafdelningarna order att draga sig tillbaka till Sedan, dit de också ankommo under loppet af natten och följande dag. Det var icke marskalkens mening att leverera batalj här; han ville blott samla armån och förse den med lifsmedel och ammunition. Under dagens lopp sökte jag göra mig reda för den rörelse, som det vore ändamälsenligast att företaga följande: dagen. Från citadellets vall kunde man öfverskåda hvad som tilldrog sig vidt omkring. På den venstra Maasstranden började det fiendtliga artilleriet skjuta på våra trupper, som följde landsvägen på högra stranden för att uppnå de positioner i närheten af Sedan, som voro dem anvisade. Något senare fördes andra fiendtliga batterier i position på de höjder, som beherrska staden mot sydvest. Bakom dessa batterier upptäckte man täta dammoln, hvilka voro tecken till att betydliga truppmassor höllo på att rycka fram. Jag gat befallning att låta spränga bron vid Donchery. på hvilken en del af dessa trupper kunde afskära vär förbindelselinie med M6zieres. Vära särskilda armekårer uppställdes på den högra Maasstranden i positioner, som beherrskade staden och tilläto dem göra motstånd mot ett plötsligt anfall. Jag lät utdelvingen at lifsmedel begynna, alltefter som kärerna ankommo. Då jag visste, att i Sedan skulle finnas 1,000,000 ransoner lifsmedel af alla slag, befallde jag att låta utdela : ransoner för fyra dagar. 200,000 ransoner hade redan blifvit utdelade, då man underrättade mig, att förrådet var slut. Och så förhöll det sig! 800.000 ransoner höllo pål. att packas upp på bangården; men då perronen träffades af några kanonkulor, hade transportens chef, utan att underrätta mig, lätit tåget gå vidare framåt Mzieres. Samma bantäg förde med sig det ingeniör-kompani, som skulle spränga bron vid Domhery. Då det kom fram till bron, steg kompaniet ur, men samma olyckliga öde, som i någon tid tycktes ha förföljt oss, ville, att bantåget for sina färde, så snart afdelningen hade stigit ur, medförande den vagn, i hvilken krutet samt de för sprängningen nödvändiga redskapen funnos. Först kl. 10 på aftonen blef jag underrättad härom. Jag afsände då genast ingeniörtrupper, hvilka voro försedda med hvad som behöfdes; men när de ankommo till bron, funno de den besatt af fienden, som dref dem tillbaka. Dessa motgångar stärkte ytterligare marskalkens beslut att icke lefverera batalj i närheten af Sedan. För att bilda sig en mening, hvilken riktving ban skulle taga, skickade han i dagbräckningen den 1 Sept. vå officerare mot vester för att gifva hoom underrättelser om fiendens ställning. Medan han väntade på deras återkomst, ick han en depesch från general Lebrun, utt denne anfölls kraftigt och fruktade, att venstra flygeln skulle bli afskuren från förvindelse med general Ducrot. Härigenom blef strid en nödvändighet. Marskalken steg till häst för att träffa gereral Lebrun och derefter general Ducrot. När han från de höjder, som beherrskade a Moncelle, försökte få en noggrann öfverlick af fiendens ställning, träffades han af mn granatskärfva. Jag trodde först, att det blott var en lindrig skråma, men som benen voro krossade på hästen, mäste jag sitta af. Denna örelse kom mig för ett ögonblick attsvimna. Jag insåg då, att det var mig omöjigt att fortfarande föra befälet. Marskalten skickade en adjutant till chefen för sin ;eneralstab, general Faure, för att anmoda lenne att låta general Ducrot få veta, att an skulle öfvertaga befälet. Adjutanten räffade icke generalstabschefen och begaf ig å väg att uppsöka general Ducrot sjelf. Tan blef sårad på vägen, och det var en annan officer, som först framförde underättelsen till generalen. Tillåt mig förklara, att det sår, som jödgade den kommenderande generalen att emna ifrån sig befälet, var en olycklig mständighet. Mac Mahbon tror icke, att an under de för hanien varande omstänigheterna skulle ha haft bättre lycka med ig än nägondera af de båda generaler, som ia fterträdde honom; men som han fullt insågk ödvändigheten att lemna Sedan, der detlo varken fanns ammunition eller lifgmedel,!n kulle han kl. ungefär 6 ha fattat ett be-ld: lat, enligt hvilket hela armen skulla halo: örsökt att slå sig igenom antingen motlr ster eller vester, mot Carignan eller mot!h I6zierea. k Förhöret slutas med följande yttrande aflja ice ordföranden: Jag tagkar ar, by mar ki kalk, förp denna sorgliga berättelse; ni harst ka litet kunnat aflägga den som vi höral-c en utan djup rörelse, på titmme————m——r ht Ro Bert AA -— ED S FM fö DM MM Ht UJ fö 2 F I -JV RA