Aftonbladet – 10 juni 1873, sida 2

binas kabinett, ty Claude var ute i trädgården, samt att taga plats och säga sitt ärende, hvilket han äfven gjorde efter en värdig, militärisk helsping. Rjjtande rak och stel på kanten af stolen, började han med högtidlig och välljudande stämma: Saken är den, nådig fru, att myl!ord skulle bli mycket glad åt att få se er och Mollat, R dor vill lata Utd att an anska sjuk. fich vill inte han säga örälkon. så vill jag det; ch et feg je af kärlek till benne, här, hon som är vid teatern, som han håller på att sätta lifvet till, och det vore riktigt skada. Det vore, som ni säger, riktigt skadal! Det är pin säkra tro att den stackars gossen dör, om ingen förståndig menpniska ser till honom; och för den skull har jag tagit mig friheten att sjelf skrifva till major Campbell och bedt bonom komma hem. Jasa, Bowie; jag är således inte en förståndig menniska? Beyarg, nådig fru, ni är så ung, ni, sade Bowie I en tom Pvari benvdran fill en ej ringa grad var blandad ned Dristande tillit. Ung; ja, det må ni säga! Vet ri väl mr Bowie, att jag är nästan så gammal som ni? . Åh, nej, nej, bevars!s sade Bowie och betraktade det vackra ansigtet, de klara ögonen, Jo, så är det verkligen, dag har för länge sedan fyllt mina trettiofem år. Ja, då torde ni ursäkta mig, nådig fru, om jag säger att ni borde vara förståndig nog, att inte låta mylord snärjas af en sådan der somspelar komedier. Jag kan försäkra er, sade Sabina skrattande, att ingen har sökt snärja honom. Pet är allt hans eget fel, och jag har före