vande. utan att samtidigt åt Ryssland upp(offra Sverige—Norge, helt eller delvis, blefve ändock den skandinaviska halföns ställning Ttill och med sämre, än Danmarks närvaranjde. Inklämd mellan tvenne stormakter egde den ej ens det hopp om räddning, som nu står Danmark öppet genom en nordisk sammanslutning. Det vore då för sent! Så gestaltar sig denna fråga från svensk-norsk ståndpunkt. (Jfr afhandlingen Den nordiska enhetstankens hufvudgrunder och invändningarne deremot, af G. K. Hamilton, i Nordisk Tidskrift, Januari—Februari 1870.) Under den sistförflutna tiden har, som hvar man vet, Danmarks ställning ytterligare förvärrats. Nu ännu mera än för tre är sedan nödgas man instämma i det följande yttrandet af författaren i Nordisk Tidskrift: Svårligen kan någon dansk fosterlandsvän utan en hemsk känsla af dödsrysning tänka sig sitt fosterlands möjliga framtid. Vårt broderlands gamla arffiende är för närvarande mäktigare än någonsin. Såvidt förutses kan, skola inga betänkligheter afhålla Preussen från att slå till, när ögonblicket synes gynsamt, ej heller dess vasaller från att jubla sitt: ve de besegrade! Makt går framför rätt! så lyder det bismarckska Tysklands valspråk. Det är möjligt att utsagon i denna form icke härrör från den tyske statsman, som skrifvit Blut und Eisen på sin fana — furst Bismarck har sjelf protesterat mot att de anförda orden tilläggas honom — men visst är, att intet annat valspråk kunde mera träffande angifva skaplyonet hos den nya serans statskonst. Har ej densamma liksom planmessigt gått ut på att ånyo bringa näfrätten till heders? Hvarigenom utmärker sig väl hela politiken från år 1866, skrifver en af bismarckianismens fåtalige tyske motståndare, den skarpsinnige och oförskräckte Constantin Frantz, om ej derigenom, att hon uppträder såsom en ren maktpolitik, som utan krus skjuter den gifna rättsordningen till sidan, enär hon i densamma icke ser något annat än ett hinder för sina plamer? Och vitna ej talrika fakta derom, att just denna preussiska våldspolitik kraftigt bidragit till att förslöa den tyska nationens rättskänsla? Man bugar sig för framgången och nedtystar samvetets inkast. Huru eljest förklara den omständigheten — hvarom hr CU. St. A. Bille erinrar i sin särdeles läsvärda efterskrift till dr Edgar Bauers afhandling om Pragfredens femte artikel) — att knappast någon enda tysk vågar offentligen ogilla Tysklands förfarande mot Danmark, oaktadt ingenting är vanligare än att höra tyskar vid samtal mellan fyra ögon medgifva, att Danmark blifvit hårdt och orättvist behandladt och att Tyskland är förpligtigadt återlemna den danska delen af Slesvig? Hvad de enskilde villigt tillstå inom fyra väggar, yttrar hr Bille, det tro de sig böra förneka, då de komma tillsamman med större kretsar af sina landsmän eller då de uppträda offentligt. Den tänkande tyskens medgifvanden tillbakavisas af den tyska tanken såsom löjliga och omöjliga. Vågar någon undantagsvis att offentligt fasthålla det, som så många medgifva under det förtroliga samtalet, så måste han finna sig i att framställas såsom offer för en fix id, ett tomt hugskott, en föga statsmannamessig sentimentalitet, och så länge pinas och stenkastas han, till dess han mot bättre vetande och samvete tiger stilla och likaledes böjer sig för den reala politiken. Erfarenheten bär vitne om dessa skarpa beskyllningars sanning. Då Nordiska nationalföreningen i Stockholm i början af år 1867 afsände en tacksägelseadress till utgifvaren af Kölnische Zeitung, betygade föreningen honom sin aktning, derföre att han ensam i den tyska pressen kämpat för en rättfärdig och national lösning af den slesvigska frågan, som icke allenast är en lifsfråga för Danmark och hela den skandinaviska Norden, men soma kan och måste få vare sig de mest lyckobringande eller de mest förderfliga följder för hela Europa. Sedan den tiden hafva icke mer än fyra eller fem röster höjt sig i Tyskland till offentligt ogillande af löftesbrottet i fråga om Nordslesvig, Och dessa röster hafva alla ohörda dött bort i skränet från de millioner, som böjt knä inför sabelväldets Belial! Här i Norden må vi dock tacksamt lyssna till hvar och en af desse alltför sällsynte målsmän för den svagares rätt. Sistlidne höst, då under kejsarmötet i Berlin allmänna uppmärksamheten ånyo riktats på den dansk-tyska frågan, utkom derstädes en broschyr med titeln: Die Nordschleswigsche Angelegenheit vom unparteiischen Standpunkt betrachtet, Författaren, som tecknar sig Å. von Trenuenfels, ställer sig i det väsentliga på dr Edgar Bauers sida. Särskildt förtjenar framhållas, att han uppträler emot de preussiska garantifordringarna såsom för Danmark ouppfyllbara och från tysk sida obefogade, af intet nödtvång framkallade. Derjemte betonar han, atticke det ninsta tvifvel kan råda derom, att Pragfrelens föreskrift om återlemnandet af Siesrigs nordliga distrikt till Danmark ännu ger rättsligt bindande kraft. Sådant tillståndet för närvarande är, skadar det i hög rad ej blott de danska utan äfven de tyska intressena. Man har i Tyskland förerått Danmark dess sympatier för Frankike; men Frankrike var det enda land, om allvarligt sökt gagna Danmarks sak, Under nuvarande förhållanden är det klart, utt Danmark i händelse af en sammanstötling mellan de europeiska stormakterna tan tvekan kommer att sluta sig till Tyskands fender. Hvarföre vill då Tyskland cke hellre skaffa sig betäckning mot norr ;enom förvärfvandet af Danmarks vänskap? Tvad fordrar Danmark för att blifva Tyskands vän och bundsförvandt? Allenast att