otacksam, men var han ej en menniska Hvarför skulle hon fordra att hans hjert: vore bättre än hennes eget? Dessutom kunde han hafva ursäkter för sina misstankar; har var en man — en klok och kunnig man då borde han väl bäst förstå hvad som hade ekenet emot sig. Ja, Gud hade lagt detts kors på henne och hon ville bära det: hon ville försöka att glömma honom. Nej, icke glömma; detta var omöjligt. Hon måste ju höra talas om honom dag för dag. om också ej se Honom. Dessutom: var icke hennes öde förbundet med hans? — Och då, denna mörka misstanke; o, det var bittert, bittert! Hoi skulle likväl alltid kunna bedja för honom, Gud skulle, då Han fann stunden vara inne, borttaga denna smälek ifrån benne och skedde det äfven aldrig — hvad mera? Var hon icke född för att lida? Höfdes det henne att klaga, om ännu en droppe, den bittraste af alla, föll i kalken som hon måste tömma ? Och hon bar sitt kors under många, långa dagar. I hennes yttre väsende syntes aldrig någon förändring emot förr. I skolan gick undervisningen sin jemna, raska gång; hon var kanske glädtigare och berättade vackrare sagor än någonsin för sina små elever, då hon samlade dem omkring sig. Men under tiden fanns den osedda bördan alltid; den gnagde långsamt på hennes hjerta, till dess hon tyckte liksom hvarje minut tog bort någon droppa af hennes hjerteblod. Ja, hvarför icke? Så mycket förr skulle det vara slut! Snart uppstod ett nytt, ännu dunklare ämne till sorg hos henne. Af hvad Willis sagt var det otvifvelaktigt att Grace hade hållit let förlorade bältet i sin hand. Frågan blef au blott: huru bade hon förlorat det? Visste hennes mor något härom? Att