dag för dag vunnit mera styrka. Hon tänkte tig honom icke som sin make; blott som en främling utan vänner och stöd, den hon ville hjelpa och trösta. Att han var värd hjelp. att framtiden hade något stort värf i be redskap åt honom, att han var ett af him len utkoradt redskap, derom hade hon allt mera öfvertygat sig sjelf — och öfvertygel sen härom vann fasthet, alltefter som hon mera och mera hörde talas om den unge läkarens klokhet, redbarhet, välvilja och, som det syntes henne, underbart stora lär. dom, Detta allt gjorde att Grace Harvey icke brådskade med att åter närma sig den skeppsbrutne främlingen; hon sökte aldrig träffa honom eller tala med honom; en höflig helsning när de möttes, var allt hvad hon tog eller gaf och hon var nöjd dermed; hon ville vänta till dess tiden var inne, då hom för honom skulle blifva — hvad, det visste hon ej. blott att hon icke skulle svika honom, Hon började med ökadt nit läsa och lära och väntade med tåligt sinne att den goda dagen ekulle komma, då Gud så ville. Så dan hade hennes dröm varit och nu! — nu hade en svart och bottenlös afgrund af misstankar och skam kanske för alltid öppnat sig emellan dem. En känsla, som icke kan, som måhända icke bör analyseras i ord, hade växt upp i hennes själ och hennes rodnande kind sade henne ganska visst att den icke var någonting annat än en mensklig kärlek, stark som döden. Slutligen gåfvo långa, ångestfulla böner ödmjakare tankar, ochfysisk afmattning ett lugnare sinne. Hurn elak hon hade varit, huru knotande! Hvarför skulle hon ej kunna förlåta honom, då Han, hvilken var så mycket större än hön, hade förlåtit sina fienler? Mir Thurnall hade bevisat Big vara