Harvey att blifva hans redskap, kände sitt eget syndfulla hjerta fattas af en vansinnig och hopplös kärlek till henne. Sålunda hade Grace hittills herrskat på sin lilla tron af olidliga sorger, till dess en verklig, bitter grämelse kom, den hon icke kunde hylla och med välbehag nära liksom de öfriga, — en smärta, den hon med harm sökte skjuta ifrån sig, men med förfäran fann att icke hon herrskade äfven den; men att den beherrskade henne. Hon, skulle hon — Grace Harvey — kunna misstänkas att vara en tjuf? — och detta af just den man, hvars lif hon hade räddat! Hon var villig att bekänna sig vara en stor synderska — och hon gjorde så äfven morgon och qväll i ödmjuka böner — men en sådan läg förbrytelse! — nej. nej; sjelfkänsla och medvetande af hennes oskuld kommo henne att lågande af säkrad stolthet öfverlemna sig öt tankar — ja, då hon var e-sam, utbrista i ord — af hvilka hon förut icke skulle trott sig mäktig. Med brännhet panna och torra ögon gick hon med hastiga steg fram och åter i sin lilla kammare, sjönk ned på en stol, satt med hopknäppta händer och stirrade alldeles orörlig framför sig; sprang derefter åter upp och började sin vandring. Hon förlorade aldrig sin besinning; det våsade hon icke; hon kände att i fall hon ej kunde behålla sjelfbeberrskning skulle hon möjligen förlora förståndet och den första kanske ej den enda goda verkan af denna pröfning var att den tvingade Grace Harvey till strängt välde öfver sig sjelf, något som hon hittills varit föga van att anse sig behöfva iakttaga. Men en svår pröfniovg var det i alla fall, Den första fantastiska tanken som fattat henne: att himlen skänkt henne Thurnall, sade aldrig åter öfvergifvit henne, tvärtom