Af de okunniga menniskor, som omgåfvo henne, var hon betraktad såsom inspirerad, och emedan naturen begåfvat henne med krafter, lika underbara i hennes egna gon, som de, hvilka andra menniskor tillskrefvo henne, voro i deras ögon — ty hvad äro inblickar i vårt andliga väsende annat än dagliga underverk? — befann sig Grace just nu i det sinnestillstånd, der hon behöfde som ballast all sin jäls verkliga godhet, för att icke den moraliska jemnvigten skulle tumla hufvudstupa efter den intellektuella och de första, farliga stegen tagas på föfängans,svärmeriets, bedrägeriets och sjelfbelåtenhetens hädiska afväg. Det var en lycka för Grace, att hon lefde i det protestantiska, sansade England och på en landsort, hvarest magnetism och klappangar voro okända. Hade hon befunnit sig i Amerika, skulle hon blifvit ett högst inkomstbringande Medium; hade hennes varga stärt i ett katolskt land, skulle hon troligtvis varit en ännu ryktbarare personlighet. Det finns intet skäl att betvifla, att icke Grace skulle uppnätt, eller till och med ötverträffat en Sancta Theresa eller en Sancta Hildegardäis i deras extaser; att hon skulle kunnat stifta en ny orden af barmhertiga systrar, förvärfvat rikedom åt en hel provins kleresi och dött inom sex eller sju år, förtärd genom omvexlande paroxysmer af sjelfförgudning och anfall af sjelfanklagelser. Hennes egen sekts predikanter och styresmän skulle nog ej varit ovilliga att begagna sig åf Grace i samma anda, såvida icke den djupa rättskänsla och blygsamhet, som för henne voro ett så utmärkande drag, hade beskyddat henne för dessa grofva fanatikers snaror. Mången ung och vacker predikant bade i förtviflan flytt från denna plats, der han, i stället för att locka Grace