Aftonbladet – 3 juni 1873, sida 3

för att annars yttra någonting opassande. Grace var färdig att ropa honom tillbaka, men hejdade sig och ilade in till modern, blek och förskrämd. Hvad kan mr Thurnall mena med hvad han sagt till mig om det bälte och och de pengar, som han förlorat? Om hvad? Har ban varit hård emot dig, den förderfvade, elaka karlen? skrek mrs Harvey och släppte i förskräckelsen ett fat kokad fisk, hvaraf det gick långsamt för henne att åter plocka upp bitarne. Om bältet — pengarne, som han miste! Hvarför säger du inte nägot, min mor? Bältet — pengarne? Jaså; nu kommer jag ihåg. Han säger sig ha förlorat något pengar. Ja, det veta vi ju. Hur skulle du kunna ha reda derpå? Jag påminner mig nu, att det pratades litet derom. Men hvad är det att fästa sig vid hvad han säger? Jag kan gå ed på att han var alldeles som död, då de buro upp honom. Men, min mor, han säger att jag måste veta något derom; att jag hade det i mina händer ! Du! Ack, den förtappade syndarenDetta. falska, otacksamma, ondskefulla vrej denes barn med huggormens gift på sina läppar! Nej, mitt barn; ehuru fattiga, äro vi ärliga menniskor. Lät honom förtala oss, beröfva oss vårt goda namn, skicka oss i fängelse, om han så behagar — våra själar kan ban likväl inte taga ifrån oss. Vi skola tiga; vi skola vända den andra kinden till och öfverlåta vår sak till Den här ofvan, som är enkors och faderlösag försvar. . Vi vilja hvarken knota eller klaga, mitt barn; o, nej!s Och dermed började ma Harvey åter syssla med det spolierade fisk fatet. (Förts.)