Aftonbladet – 3 juni 1873, sida 3

sinniga svängningar, i hopp attbevisa sig vara hvalfiskar. Stor sak — han kan inte slita mitt garn, och handtryckningen, som han gaf, tycktes säga att den stackaren erkände sig kufvad samt ansåg sig slippa för godt pris — som han ock gjorde. Vi skola hoppas det bästa. Och nu, zoophyter, skola vi pröfva ännu en dust med hvarandral Sanningen att säga, var det likväl oägot mera än hafvets små stråldjur, som Tom spanade efter nu liksom vid hvarje ebbtid alltsedan skeppsbrottet. Han bade icke hört det ringaste om sitt bälte. Sedlarna i det hade icke blifvit presenterade i Londons bank; ingen vid fiskläget hade depenserat mera pengar än vanligt — med den honom egna slughet hade nemligen Tom skaffat sig utväg att få veta huru många stop öl hvarje person, som möjligen kunde misstänkas för tillgreppet, hade druckit. Kanske hade ändå till sluts bältet blifvit lösryckt under striden för lifvet; hade det äfven för ett ögonblick funnits i bänderna på Grace, huru lätt kunde det icke bändt att det åter dragits ned i hafvet. Om så var, kunde det då icke stannat i någon remna af klippan? Dessa möjligheter gjorde att Tom vid hvarje ebbtid letade och detta så mycket mera, som äfven andra personer voro ute och spejade efter strandfynd från skeppsbrotten. Sorgliga minnen af död och förgängelse fann han ibland liksom alla andra. En gång hittade han ett toilettschatull, som han trodde hade tillhört en glad, ung fästmö, med hvilken han mången gång hade valsat på däck, un: der det skeppet gled fram för passadvinden — men något bälte fanns ej. Han skickade schatullet till Lloyds och fortfor att leta — men förgäfves. Icke beller kunde han finna att någon annan gått honom i förväg, och denna eftermiddag, då han missnöjd och